Kategoriarkiv: Specialare

Jag vill OCKSÅ skriva deckare!

Publicerat av

Många av oss deckarnördar inte bara läser allt som går att komma över, vi när en dröm om att skriva själva. För de flesta av oss stannar det vid en önskedröm, men många gör slag i saken. Och det gör de rätt i!

Är du en av dessa? Då står en dörr på glänt vid CrimeTime festivalen kommande vecka!
Det erbjuds skrivarskola, där några av våra favoritförfattare står för coachningen.

Det handlar om två dagar, den 17/8 och 18/8, och författarna är Johan Theorin, Anna Jansson, Emelie Schepp, Marianne Cedervall, Sören Bondeson på onsdagen 17/8, och .torsdag 18/8 är det Denise Rudberg, Ninni Schulman, Malin Persson Giolito, Viveca Sten och Sören Bondeson som delar med sig av sina erfarenheter.

Låt oss ses där!

Intervju med Donald Bain

Publicerat av

This interview is also available in english…

Vi är väldigt glada och stolta över att välkomna Donald Bain till Deckarhuset – TheCrimeHouse! Donald Bain har skrivit över ett hundra böcker, många av dem bestsellers! Sedan 1989 har han skrivit över 30 deckare i Mord och inga visor – bokserien.

.

Vi måste börja med att fråga: Hur kom det sig att du blev ”Jessica Fletcher’s” partner för Mord och inga visor – serien?

Min agent hörde av sig till mig under 1988 för att höra om jag skulle vara intresserad av att skriva en tie-in roman, baserad på den väldigt populära TV-serien. Förlaget McGraw-Hill hade köpt rättigheterna av MCA-Universal (numera NBC-Universal) för att publicera boken. McGraw-Hill var intresserade av mig pågrund av att jag hade spökskrivit en lång, Washington-baserad deckarserie under bylinen av en känd person.

Jag fick kontrakt att skriva boken, som jag döpte till Gin & Daggers. Många avsnitt av TV-serien utspelade sig i Jessica Fletcher’s fiktiva stad Cabot Cove i Maine, det var dock bestämt att boken skulle utspela sig någon annanstans. Jag valde London, en av mina favorit städer och även en stad som jag känner till väl. Jag tittade på många avsnitt av serien och när jag kände att jag hade fått grepp om karaktärerna började jag skriva.

Boken kom ut inbunden 1989 och fick underbara recensioner. Avon kom ut med en pocketupplaga och den brittiska förläggaren Michael Joseph följde upp med en egen inbunden upplaga. Kontraktet med McGraw-Hill var för en bok, men succén med Gin & Daggers öppnade upp möjligheten till en serie. McGraw-Hill beslutade sig dock för att helt sluta publicera fiction, det såg därför ut som om det aldrig skulle bli några fler böcker under Mord och inga visor logon.

Men 1993 så beslutade sig Signet, en division av Pengiun, att publicera böcker baserade på TV-serien. De köpte rättigheterna och skrev kontrakt med mig för att skriva fyra böcker till. Jag ska påpeka att inga av böckerna är baserade på TV-avsnitt av serien, utan de bygger alla på helt egna historier men med karaktärerna från TV-serien. Idag har över 4,5 miljoner exemplar tryckts upp av bokserien och alla titlarna är fortfarande tillgängliga i bokhandeln och på nätet.

.

När Gin & Daggers, som första bok i serien, kom ut 1989, kunde du då någonsin ana att du fortfarande skulle skriva på bokserien 2010!?

Absolut inte, och jag är fortfarande förbluffad över det. När Signet erbjöd det första kontraktet på fyra böcker så förväntande jag mig att det skulle bli det sista. Men här sitter jag idag, 21 år senare, och arbetar på bok 37, den sista i mitt nuvarande fyra-böcker-kontrakt. Det finns två deckare som redan är skrivna och som väntar på att publicerad under 2011, Skating on Thin Ice (som utspelar sig i konståkningsvärlden) och The Fine Art of Murder (som handlar om konststölder och förfalskningar i Italien). Min fru Renée Paley-Bain, även hon en duktig författare, började samarbeta med mig för ett par år sedan, detta har givit böckerna en ytterligare dimension. Att hon även är en konståkare gav en mycket användbar och färgstark inblick av sporten för Skateing on Thin Ice.

Bokserien är uppenbarligen finansiellt lönande för förlaget. Vore det inte så är jag säker på att de hade slutat att ge mig ett nytt kontrakt varannat år. Jag antar att boken jag skriver just nu, nummer 37, blir min sista. Det faktum att alla böcker bär bylinen Jessica Fletcher och Donald Bain ger förlaget möjligheten att byta författare när de så önskar. Jessica finns såklart inte som något annat än en fiktiv karaktär spelad av Angela Lansbury. Blir det ett nytt kontrakt? Vi får se.

.

Har du någon personlig favorit bland böckerna i serien?

Jag är väldigt platsorienterad och handlingen i varje bok börjar med omgivningen i vilken Jessica måste lösa en mordgåta – och undgå att bli själv bli mördad. Jag antar att vissa platser är mer favoriter än andra och att detta influerar hur jag ser på böckerna. Då jag är av skottisk härkomst är jag förtjust i The Highland Fling Murders som kom ut 1997. Att göra research för den boken i min släkts hemby Wick var en ren fröjd, det har även alla resor vi gjort, för att få en känsla för de platser vi använt i böckerna, varit.

Renée och jag gillar inte att skriva om en plats vi inte själva har upplevt, trots detta har vi skrivit ett par böcker utan den fördelen.

Jag gillar även handlingen och slutet i Trick or Treachery som naturligt nog kretsar kring vår Halloween tradition.

Boken som precis blev publicerad i oktober, The Queen’s Jewels, är också en favorit då den utspelar sig på fantastiska Queen Mary 2 under en transatlantisk resa, något som vi själva fick uppleva när vi förberedde oss för att skriva boken. Den bäst säljande boken i serien är Murder on the QE2; Försäljningssiffrorna från The Queen’s Jewels indikerar dock att den kan tänkas överträffa QE2.

.

Tv-serien är känd för dess konstanta bytande av miljöer. Bokserien verkar följa samma mönster, finns det någon chans för att en framtida bok ska utspela sig i Sverige?

Som jag nämnde tidigare så är jag väldigt platsorienterad. Det är intressant att se hur våra läsare reagerar när vi tar Jessica bort ifrån Cabot Cove. Många föredrar att hon stannar hemma, och att böckerna tar en mer mysig inriktning. Andra gillar att resa med henne till platser långt bort. Jag skulle gilla att placera handlingen i en framtida bok i Sverige, som idag framstår som ett väletablerat epicentrum för dagens deckargenre. Får jag ett nytt kontrakt, så står Sverige högt upp på vår lista över möjliga platser där Jessica ännu en gång kommer finna sig upp till nacken med lik.

.

Du har spökskrivit 24 böcker som du är helt förhindrad att ta åt dig äran för, stör detta dig någon gång?

Att spökskriva är väldigt tvådelat. När en bok som jag har spökskrivit får fina recensioner och hamnar på ledande bestseller-listor, så måste jag medge att jag kan önska att min inblandning som författare var känd av andra än min familj, mina vänner, folk i branschen, min revisor, advokat och mina kreditgivare. Men å andra sidan när en bok jag spökskrivit får dåliga recensioner och inte säljer bra så är det inte mitt namn som får sig en törn.

Jag har hamnat i situationer där en bok som jag har spökskrivit diskuterats av personer som inte vet att jag har skrivit den. Ibland har jag då blivit frågad om jag läst boken och i så fall vad jag tyckte om. Naturligtvis säger jag då att jag verkligen gillade den och att jag tyckte att den var väldigt välskriven och sedan flyr jag snabbt iväg ifrån gruppen på jakt efter en drink. Och förresten, jag har spökskrivit fler böcker än de 24, bland annat ett par non-fiction böcker för affärsledare.

.

…Vilka speciella kvalitéer tycker du att en bra spökskrivare måste besitta?

Nummer 1 är att du har kontroll över ditt ego. Du behöver även ha lätt för att samarbeta med andra. Det flesta av mina uppdrag och samarbeten har gått bra. Ett fåtal har dock gått mindre bra. När jag börjar känna att ett projekt inte flyter som det ska så är jag snabb med att avbryta. Det är viktigt att du känner att du vill skriva den bästa tänkbara boken som är möjlig, även om ditt namn inte kommer stå på omslaget. Jag närmar mig alla mina skrivprojekt med mottot att det kommer att bli det viktigaste jag någonsin skrivit och möjligtvis även det sista. Över allt annat vill jag bli erkänd för min professionalism.

.

Dags för sista frågan, arbetar du på något för tillfället? Skulle du kunna berätta lite om det…

Jag är väldigt upptagen för tillfället och älskar varje minut. Mord och inga visor boken som Renée och jag just nu håller på att skriva utspelar sig i Bermuda och bär den något osäkra titeln Blood on a Pink Beach. Den ska skickas till förlaget i april. Jag spökskriver samtidigt ytterligare en Washington-baserad thriller som har deadline i maj. Jag samarbetar även med en nära vän och underbar thrillerförfattare, Craig Thomas, vars roman Firefox blev en storfilm med Clint Eastwood som både skådespelare och regissör.

Craig bor i Bath, England med sin fru, Jill, som även är hans redaktör. Han hade slutat med kommersiell fiktion ett tag, men jag har lurat honom tillbaka upp i sadeln. Renée och jag har också redigerat en underbar comic caper novel, Taking Tennessee to Hart, av en vän och före detta dramalärare på Purdue Universitet, Joe Stockdale, och vi letar nu efter en förläggare för denna. Så, allt som allt, 2011 ser ut att bli ett händelserikt år för oss. Vi skulle inte heller vilja ha det på något annat sätt.

Intervju med Simon Kernick

Publicerat av

This interview is also available in English…

Hur ”föddes” författaren i dig?

Jag har alltid velat skriva, i princip redan från när jag kunde plocka upp en penna själv. Jag vet inte varför. Det var rent instinktivt antar jag, och behovet är lika starkt idag som det någonsin varit.

.

Du skriver riktigt fula historier, hur kommer det sig?

Jag skulle inte kalla dem fula. Jag skulle kalla dem snabba, mörka thrillers. Det låter bättre.

.

Har du funderat på att skriva kriminalromaner för unga läsare?

Ja, men jag har inte kommit längre än till tanken. Kanske någon dag, men just nu njuter jag av att skriva mina snabba, mörka thrillers, även om de är lite fula!

.

Vad skulle vara den största utmaningen jämfört med att skriva för vuxna läsare?

Utmaningen skulle se likadan ut. Att skriva en historia som tilltalar din publik. Det är alltid svårt, oavsett vilken åldersgrupp du riktar dig till.

.

Det verkar bli mer och mer vanligt att författare använder påhittade platser istället för riktiga platser och städer. Varför tror du det blivit så?

Jag antar att det ger författaren större frihet i beskrivandet av olika scener, men jag skulle inte göra det själv. Jag fördrar att använda platser som folk känner till för jag tror det hjälper läsaren att identifiera sig med historien.

.

Hur stor del av tiden du lägger ned på en bok består av research och hur mycket är faktiskt skrivande?

Att planera en bok tar mig ungefär två månader, medan skrivandet tar ytterligare sex, grovt uppskattat. Jag gör mindre research nu för tiden, jag föredrar att bara ringa en av mina poliskontakter om jag fastnar på en teknisk eller processuell fråga. Jag tror starkt på att man kan researcha för mycket.

.

Finns det en verklig person som Dennis Milne är baserad på?

Nej, men han är löst baserad på tre olika polismän jag känner – fast jag lovar att ingen av dem är mördare!

.

Hur gör du research i miljöerna dina böcker utspelar sig?

Jag känner till områdena jag skriver om, jag har spenderat mycket tid i London under 90-talet och fått kontakter på bägge sidorna av lagen som jag talar med regelbundet. De hjälper mig att få böckerna att känna autentiska och de brukar även vara en källa till idéer.

.

Vad jobbar du med just nu?

Jag har just slutfört min nionde bok, The Last Ten Seconds. Det är en thriller om en under cover-polis som hamnar djupt inne i ett kriminellt gäng som planerar att kidnappa en misstänkt seriemördare från polisförvar. Allt utspelar sig under 48 timmar och har massor med twistar och vändningar, och jag är väldigt nöjd med den. Jag ska ta en kort paus fram till jul nu och sedan planerar jag att skriva min tredje Dennis Milne-bok som kommer ut i Storbritannien i januari 2011.

.

Känner du till några svenska deckarförfattare?

Ja, jag är ett stort fan av Henning Mankell och har läst de flesta Wallander-böckerna. Jag tycker även om Johan Theorin. Jag tyckte att hans debut, Skumtimmen, var fantastisk. Otroligt nog har jag ännu inte läst Millenietrilogin, men jag ska sluka den nu när jag har lite fritid eftersom alla säger att den är så bra. Svensk kriminallitteratur är stor i Storbritannien just nu. Konkurrensen börjar oroa mig!

.

Om du skulle föreslå en person som vi ska intervjua härnäst, vem skulle det vara och vad skulle du vilja fråga personen ifråga om?

Jösses, det var en svår fråga! Om det var en död författare skulle det vara Anthony Burgess. Jag skulle vilja veta varför han trodde att framtiden skulle vara så blek som han porträtterade den i sin magnifika roman A Clockwork Orange, och om, när han nu fått rätt i sina förutsägelser, ser något hopp idag? Om det istället ska vara en levande författare skulle det vara Dennis Lehane. Jag skulle fråga honom om han ens tänkt på att skriva ytterligare en Kenzie och Gennaro-deckare. Jag tycker att de fem han skrivit är bland de bästa deckare jag någonsin läst och skulle rekommendera dem till alla som gillar snabb, tankeväckande kriminallitteratur.

.

Tusen tack för att du tog dig tid!

Det var ett nöje. Tack för intresset.

Intervju med Carin Gerhardsen

Publicerat av

Beskriv dig själv med 5 ord.

Jag är en äventyrslysten, empatisk, logisk och lojal livsnjutare.

.

Mons Kallentoft, som gav dig stafettpinnen här på Deckarhuset, undrar hur ni firar när böckerna går till tryck?

Inte alls, faktiskt. När en bok är färdigskriven däremot, och inskickad för första gången till förlaget, så firar min man och jag med champagne. Men det bästa firandet går av stapeln när en bok kommer från tryckeriet. Då firar vi hos våra kompisar Johan och Sanna, som bjuder på en hejdundrande middag där jag får specialmat. Jag är nämligen oehört förtjust i vissa saker som kanske inte så många andra gillar. Exempelvis kan de andra äta Boeuf Bourgignon, medan jag får en fantastisk palett av råbiff, njure, tunga, kalvbräss, lever och lammtestiklar. Det du, Mons!

.

Hur kom du på idén skriva just en kriminalroman?

Mitt första författarprojekt, den filosofiska idéromanen ”På flykt från tiden”, fick fina recensioner men nådde aldrig en bredare publik. Det gjordes heller inga ansträngningar vare sig från förlagets eller kritikerkårens håll för att den skulle nå ut. Själv var jag bara tjugonio år när den gavs ut och hade den något naiva inställningen att en bra bok säljer sig själv. Vilket den ju inte gjorde, så min rosenskimrande föreställning om att jag omedelbart skulle bli en etablerad författare infriades inte. Men författardrömmarna fanns ändå kvar där någonstans, alltmedan jag jobbade på som vanligt med GSM-basstationsutveckling, JAS-simulatorer och börshandelssystem, gifte mig och skaffade barn.

Så en dag lät jag mig övertalas av min man att jag skulle ta upp författandet igen, och denna gång gjorde jag det med en något mognare inställning. Jag skulle utan att ge avkall på mina filosofiska ambitioner eller litterära kvalitetskrav skriva något som både förlagsfolk och läsare uppskattade. Och vad kunde väl passa bättre än att ge sig i kast med deckargenren? Jag har älskat att läsa deckare (och att leka deckare) ända sedan Agaton Sax kom in i mitt liv när jag var i åttaårsåldern. Och mitt stora intresse för problemlösning, logik och logistik gjorde inte valet sämre. Sagt och gjort, jag tänkte noga igenom vad som utmärker en bra deckare och vilka ingredienser innehållsmässigt som tilltalar just mig. Sedan började jag skriva, och för säkerhets skull skrev jag tre stycken så att förlagschefen på Ordfront skulle förstå att jag inte bara var en dagslända, utan något att satsa långsiktigt på.

.

Vad tror du det beror på att din debutdeckare slog så väl ut?

Jag tror att den uppfattas som spännande, gripande och trovärdig.

Med hjälp av snabba klipp – lite inspirerat från filmens värld – och parallella handlingar, som jag vill ska vara intressanta allihop, skapar jag spänning och högt tempo.

Min utgångspunkt är att läsaren och jag rycks med av samma saker. Jag är väldigt intresserad av den lilla människan. Som ju är en del av den stora världen, men den rakaste vägen in i mitt hjärta är den lilla människans berättelse. Jag lever mig verkligen in i mina karaktärer, oavsett om de är huvudpersoner, bifigurer, offer eller gärningsmän. Människor är olika tåliga i situationer av motgång och jag spekulerar hela tiden i hur människor formas, eller låter sig formas, av det som livet bär med sig. Otur, till exempel, intresserar mig alldeles särskilt.

Jag lägger också ner mycket möda på trovärdigheten. Personligen är jag allergisk mot deckare som är välskrivna och spännande ända fram till slutet, när alltihop upplöses i något fullständigt osannolikt och krystat. I värsta fall kan det handla om enäggstvillingar eller multipelpersonlighet…

.

Varför säljs det så mycket kriminalromaner idag?

Spänningen gör att man läser mer än man egentligen orkar och har tid med i denna tid av stress. När man är på det humöret kan det också vara en befrielse att man alldeles säkert får svar på allt till slut. Dessutom innehåller de bästa deckarna också så mycket mer än själva brottet, som är härligt att få sig till livs rent intellektuellt.

.

Kriminalromanens status i litteraturen är, trots läsarnas begeistring, inget vidare. Hur ändrar vi på det?

Om förlagen och kritikerna hjälptes åt att sålla agnarna från vetet så skulle bara den bästa kriminallitteraturen ges ut, vilket skulle höja statusen. Som en positiv bieffekt skulle det då också bli större utrymme för litteratur som i nuläget betraktas som smal och därför kanske inte ges ut överhuvudtaget.

.

Om du skulle ge dig själv en kriminalroman i present, vilken skulle det vara och varför?

Det skulle vara ett bortglömt deckarmanus som hittades i en dammig låda på vinden i Aleksandr Solzjenitsyns gamla bostad. Jag skulle se till att få den publicerad och därigenom med största sannolikhet höja kriminalromanens status rejält.

.

Vad i din privata bokhylla skulle överraska dina läsare?

Jag föreställer mig att de skulle tycka att det var lite oväntat att jag har sparat Aftonbladets gamla VM-bilagor. Och med VM menar jag naturligtvis fotbolls-VM. Själv blir jag överraskad varje gång jag ser en av mina egna böcker på ett främmande språk. T.ex. ”Peperkoekenhuis” eller ”Tampen brenner”.

.

Vilken var den första boken du läste alldeles själv?

”Niklas och lejonet” av Elizabeth Brozowska. Den handlade om en pojke som blev kompis med ett lejon efter att ha botat hans tandvärk. Jag var sex år och det krävde en enorm ansträngning att ta sig igenom den, men efter det var jag bokslukare.

.

När använde du ditt lånekort på biblioteket senast?

Förra sommaren på landet. Då lånade jag en massa böcker åt barnen. Jag har fått överta stora mängder böcker av mina föräldrar, och min man är snabbläsare och köper mycket böcker. Själv läser jag väldigt långsamt och har så mycket olästa böcker i hyllan att jag utan överdrift aldrig mer skulle behöva låna eller köpa en bok.

.

Har någon litterär figur någonsin lockat dig till avundsjuka? Vem var det i så fall och varför?

Kanske inte en litterär figur, men väl ett par författare. Den danske författaren Christian Jungersen som skrev ”Undantaget” och Hans Gunnarsson som skrev ”Albatross”. Bägge de böckerna hade jag tänkt skriva själv, inte på exakt samma sätt, men de var liksom redan mina. Surt…

.

Finns det någon deckarfigur du skulle vilja ”ta över” och skicka på helt andra äventyr än den ursprunglige författaren gjort?

Ja, jag har tänkt mig att Petra Westman ska inleda en affär med Jo Nesbøs Harry Hole, och att de ska åka till Bangladesh och leva ett självdestruktivt liv medan de utreder ett bestialiskt och mångbottnat mord.

.

Vill du berätta lite om vad du jobbar med just nu?

Just nu finputsar jag på nummer tre i Hammarbyserien, ”Vyssan lull” som kommer ut i mars. Samtidigt arbetar jag med synopsis för nummer fyra.

.

Hur viktiga är bokmässorna för er författare?

Det sägs att det är viktigt att synas och höras, även om man kunde tro att författare föredrar att förmedla bilden av sig själva och sin bild av omvärlden på skriven form. Så det är väl bara att gilla läget och ställa upp på intervjuer, föredrag och öppna diskussioner – för böckernas skull. En bokmässa är naturligtvis en utmärkt plats för detta ändamål. Dessutom är det oftast här jag träffar mina utländska förläggare, något som är viktigt för samarbetet.

Författaryrket är väldigt ensamt. För mig personligen är det oerhört stimulerande att få träffa och lära känna andra författare, utbyta erfarenheter och bara umgås. Därför betyder bokmässorna en hel del för mig, för det mentala välbefinnandet.

.

Om du fick välja ut mitt nästa ”intervjuoffer”, en person med någon form av anknytning till deckare/spänningslitteratur, vem skulle det bli?

Då skulle jag välja Leif GW Persson. Som med sin särpräglade, hårdkokta stil skriver spännande och initierade deckare.

.

Vilken fråga vill du ställa till denna person?

Vad har du för avatar på Flashback? Och vad tycker du utmärker en bra deckare?

.

Hela Deckarhuset/TheCrimeHouse tackar Carin Gerhardsen för att hon tagit sig tid med denna intervju!

Intervju med Mons Kallentoft

Publicerat av

Hej Mons Kallentoft, välkommen till Deckarhuset!

Den tredje boken om Malin Fors är aktuell, vill du berätta lite om hur karaktären föddes?

Jag ville skapa en karaktär som var lik en vanlig svensk deckar-kommisarie. Releationsproblem, spritproblem, etc, et. Men sedan göra det helt annorlunda. och då fick hon bli en stark, om än komplexfylld ung kvinna. Hon föddes sedan i mycket nära samarbete med min fru.

.

Vad var det som gjorde att du började skriva spänningsromaner?

Jag har alltid själv gillat thrillers, och noir. Alla mina böcker har ett sådant element. Rena kriminalromaner började jag skriva eftersom jag ville närma mig min hembygd Linköping rent litterärt.  Jag ville också nå en större publik. Då passade det att prova deckare. Att TV4 just kallade mig Sveriges nya deckarkung är en bonus!

.

Många journalister börjar förr eller senare skriva skönlitteratur, vad kommer det sig?

Drömmen om ett friare liv. Fiktionen ger också större emotionella möjligheter än journalistiken.

.

”Jag ville förnya den svenska deckaren med magi”

.

Jag ser en skillnad, eller en förflyttning om du så vill, i böckerna om Malin. I den första, Midvinterblod, står brottet i fokus men så ändras detta till att i bok två mer handla om Malin.  I tredje boken ökar fokuseringen på Malin ytterligare. Är brotten rent av på väg bort ur serien?

Absolut inte! Brotten är och förblir, i mitt tycke, den centrala motorn i böckerna om Malin Fors. Men det händer mycket intressant också i hennes eget liv. Generellt: Människor i sig, är intressantare än sina handlingar.

.

Du använder dig av en röst från sidan, de kursiverade avsnitten. Hur fick du idén till den tekniken?

Jag ville förnya den svenska deckaren med magi. Öka textens rymd. Det är också ett beprövat grepp sedan antiken, med ett slags kör som för dramat framåt.

.

Jag måste fråga om omslagen. De är vackra på ett sätt som deckaromslag inte brukar vara. Är det dina egna idéer som ligger bakom?

Omslagen görs av Niclas Lindblad. Idéerna är hans och utformningen också. Första omslaget stöttes och blöttes en del, men nu tycker jag de är som böckerna. Vackra och skrämmande.

.

Vad för slags böcker står det i din egen bokhylla?

Alla genren, på svenska och engelska. EKelöf i original, Tranströmer också. Och så Cormac McCarthy. Mest Blood Meridian.

.

När var du på biblioteket senast, och vad lånade du?

För två veckor sedan. Katitzi till min dotter.

.

Kriminalromanerna har hög status i många länder, men i Sverige har det i många år varit en mindre ”fin” genre, även om det börjar bättra sig. Vad kan det bero på att man i olika länder ser sådana skillnader?

Vår finlitteratur är väldigt självbespeglande och inte så berättelsefokuserad. Den är krympande och sluter sig därför om sig själv, tyvärr.

Utomlands hyllar man epiken och den finner du i gott skick i vissa kriminalromaner, inte minst vissa svenska. En god berättelse är en god berättelse, epitetet spelar mindre roll då.

.

Har du något minne av vilken den första boken du läste själv var?

Nej. Men Kafkas Processen drabbade mig som fjortonåring. Före det Åshöjdens BK.

.

Vilken litterär person skulle du vilja träffa om det varit möjligt?

Jay Gatsby. Druckit en martini.

.

Vi har ett stafett tänk med våra intervjuer, och jag skulle vilja be dig fundera över vem du skulle vilja läsa om på Deckarhuset.

Carin Gerhardsen. Vårt nya kvinnliga deckaress.

.

Vilken fråga vill du skicka med mig till den författaren?

Hur firar de när boken går till tryck?

.

Tusen tack för att du ville dela med dig av dina tankar till oss och våra läsare!

Intervju med Christian Lönnqvist

Publicerat av

Christian Lönnqvist från Helsingfors är en debutant direkt från näringslivet. Med Oilgate visar Lönnqvist att han inte bara hör hemma som direktör i Nokia koncernen utan även kan skriva en hårresande thriller.

Från Nokiadirektör till thrillerförfattare, hur kom sig det udda vägvalet?

Efter närmare tjugo år i företagsvärlden började jag känna för att göra någonting helt annat. Och trots min ekonomiska utbildning och bakgrund i affärslivet har det alltid funnits en liten artist inom mig. Filmer, böcker, konst, musik; allt som är tillräckligt väl gjort lämnar sitt spår. Men själv kan jag inte sjunga eller spela piano eller måla. Skrivandet däremot har alltid fungerat relativt hyfsat för mig, därför valde jag att skriva en bok.


Hur ser dina gamla kollegor på ditt skrivande?

Ja, kollegorna finns ju kvar eftersom jag aldrig lämnat min gamla karriär helt och hållet, i stället skriver jag på deltid. Men det ligger väl i den finska mentaliteten att hålla ganska tyst, så att säga. Mina utländska kollegor har egentligen visat ett större intresse, men eftersom Oilgate hittills utkommit bara på svenska och finska har de inte kunnat läsa boken.


Hur står sig thrillergenren bland andra genrer inom litteraturen idag?

I flere länder ligger thrillers ofta ganska högt på försäljningslistorna, men samtidigt anser nog ändå många att thrillers och deckare är skräplitteratur – drama och historia bland annat ses som någonting finare. Själv tror jag att det bör finnas någonting för alla; någonting för olika tidpunkter och för olika sinnesstämningar, precis som det inom musikvärlden finns allt mellan klassiskt och hårdrock, och åtminstone själv lyssnar jag på olika sorts musik beroende på tillfället.


Hur föddes idén till Oilgate?

Jag är inte säker på om jag minns alla detaljer längre. Men jag bodde i USA år 2000 då Bush blev vald till president i ett ytterst jämnt och kontroversiellt val, så jag såg valkaoset på ganska nära håll. Och följande år efter 9/11 började sedan ”kriget mot terrorn”. Så spädde jag på med lite konspirationsfantasier, och funderade på vad som kunde ha hänt om Bush gått bara ett steg längre. Lägg till detta att jag alltid varit ganska miljömedveten och fortfarande kommer ihåg hur det kändes när jag läste om Exxon Valdezolyckan för tjugo år sedan. Allt detta blev väl sedan ingredienser till Oilgate.


Du skriver väldigt drivet och har väldigt fina person- och miljöbeskrivningar i boken, hur lärde du dig romanskrivarhantverket?

Jag har nog aldrig formellt lärt mig romanskrivarhantverket, först nu försöker man väl lära sig av sina misstag och erfarenheter, av förläggarnas kommentarer och av kritikernas och läsarnas feedback. Men det är klart att jag ända sedan ungdomen tagit intryck av böcker och författare som imponerat på mig.


Intrigen har många komplicerade trådar som faktiskt hålls ordning på hela vägen, vilken arbetsteknik använder du för att inte tappa bort något spår?

I ärlighetens namn måste jag säga att mina förläggare (jag jobbade simultant med två, eftersom boken utkom samtidigt på svenska och finska) lärde mig att rensa och stryka. Slutprodukten innehåller faktiskt färre och kortare trådar än mitt ursprungliga manuskript. Dessutom har man som författare alltid en möjlighet att systematiskt och flere gånger gå genom alla trådar och knutar tills allt är utrett. I det här hänseendet beundrar jag alla som jobbar med live-shower och dylikt – där har man en enda chans att få allting rätt.


Jag spårar en viss samhällskritik i botten, är sensmoralen medveten eller kom den på köpet på något sätt?

Sensmoralen är definitivt medveten, det råder ingen tvekan om den saken! Jag skulle själv också antagligen tycka att thrillergenren är skräplitteratur, om det inte fanns rum för sensmoral och samhällskritik och andra tankeställare även inom den genren. Tillsvidare är jag naiv nog att tro att en tillräckligt bra författare eller filmproducent eller varför inte poet kan påverka attityder lika mycket som politiker.

 


Du skriver på Svenska, inte Finska. Varför?

Jag är visserligen finländare, och född och uppvuxen i Helsingfors, men mitt modersmål är svenska (sex procent av finländarna har ju faktiskt svenska som modersmål). Trots att jag arbetar på engelska och finska tycker jag att det är speciellt viktigt inom skönlitteraturen att skriva på ett språk som man kan till hundra procent, det räcker inte med nittionio procent. Nyanser, språkbehandling och rytm är viktiga saker i alla skönlitterära verk.

 


Svenska och Norska spänningsförfattare har slagit stort globalt, men vi har inte hört mycket från vårt östra grannland än. Är ni på gång nu?

Jag hoppas det. Vi har faktiskt flera begåvade författare, varav några av dem spänningsförfattare. Ilkka Remes har varit Finlands bestseller åtta eller nio gånger de senaste tio åren, tror jag. Hans debutverk Pääkallokehrääjä (Dödskallefjärilen) är den bästa spänningsroman jag någonsin läst, och då jämför jag med sådana författare som Tom Clancy, John Grisham, Jo Nesbø och Liza Marklund.

 


Vad tror du det är som gör att våra nordiska spänningsförfattare är så uppskattade internationellt?

Om jag visste det skulle jag själv försöka skriva på samma sätt! Allvarligt talat gissar jag att en sak är antiheroismen; hjältarna i de nordiska spänningsböckerna är inte John Wayne eller Rambo, utan ganska ofta frånskilda mammor, alkoholiserade poliser eller annars bara vanliga svenssons. Den röda tråden är inte heller massiv, utan rätt vardaglig och därmed tillräckligt realistisk (kanske jag själv har någonting att lära här!). Sist men inte minst får man väl säga att många nordiska spänningsförfattare helt enkelt skriver så bra!

 

 

 


Vi på Deckarhuset tackar och önskar lycka till med nästa bok!

Intervju med Kjell E Genberg

Publicerat av

Hej Kjell E. Genberg, välkommen till Deckarhuset!

Tack, det är skönt med tak över huvudet.

 

Du har ett brokigt förflutet som popbandsmanager och som Billboard-korre, hur hänger det ihop med skrivandet?

På 50-talet började jag som radskrivare (man kallade det volontär) på Hälsinge-Kuriren i Hudiksvall, avancerade till nattredaktör på huvudredaktionen i Söderhamn och sökte därefter tjänsten som lokalredaktör i Ljusdal. Där träffade jag popgruppen The Panthers, slutade på Kuriren och blev deras manager. Skrev låtar tillsammans med deras sologitarrist Jan-Erik Rehn, såg till att skivor spelades in, fick erbjudande att arbeta med gruppen Lenne & Lee Kings i Stockholm. Sedan (ja, faktiskt under tiden) jobbade jag ihop med Shanes manager Lennart Lindström på vårt gemensamma bolag Artist Press Center som bland mycket annat tillverkade pressreleaser åt grammofonbolaget EMI och deras inhemska och utländska artister. Eftersom Billboard fick för sig att jag kunde engelska blev jag deras Sverigekorrespondent. När jag sedan läste vad de gjort med mina texter fattade jag att jag inte kunde engelska. Alla de här knäcken har ju med skrivande att göra.

 

 

Läs mer…