Med höga förväntningar tog jag plats i en fullsatt salong för att under närmare tre timmar se den pjäs som bygger på Stieg Larssons första bok i Milleniumtrilogin.
.
Män som hatar kvinnor
Med viss förvåning insåg jag snart att pjäsen visserligen följde handlingen i boken, men ändå inte. I Stieg Larssons roman är det ändå ett brott som är huvudhandlingen medan kvinnoförtrycket smyger sig in i undertexter och som en känsla.. Så inte i pjäsen.
Här har regissören fokuserat på kvinnoförtryck helt och hållet. Det är mycket tydligt skildrat och lämnar inget åt egna funderingar. Rått, till och med. Intressant i och för sig, men inte det jag förväntat mig på långa vägar.
.
Skådespelarna
Skådespelarinsatserna var mycket starka. Signe Egholm Olsen som gestaltade Lisbeth Salander var som jag ser det en betydligt mer trovärdig Lisbeth än Noomi Rapace, som helt enkel är för vacker och välvårdad, trots försöken att dölja just detta.
Signe drog ett tungt lass och med den äran.
.
Se den!
Är ni i Köpenhamn och har en kväll över – se pjäsen! Den ställer många frågor på sin spets och pockar på eftertanke. Men förvänta dig inte första delen av Milleniumtrilogin!
