D is for deadbeat…

Publicerat av

Jag har tidigare försökt mig på Sue Grafton. Den gången var det A is for Alibi, men i svensk översättning. Jag var inte imponerad. Det var inte storyn utan språket som irriterade mig. Som vanligt…

Jag har  precis kommit hem från en vecka på Nordirland. Bortsett från atlantsegling och pubcrawls hann jag givetvis med besök i några boklådor också. Bokrea – HURRA! I en Hughes & Hughes butik sålde de alla pocket enligt principen köp tre för fem pund. Nu när pundet är nere på trevliga 11 kronor känns 55 kr för 3 böcker helt ok! Jag laddade upp med diverse deckare, bl a “C is for corpse” och “D is for deadbeat”. 

Det har fler gånger än jag kan räkna på mina fingrar, varit på det viset att en svensk översättning inte gjort boken rättvisa, medan den på originalspråk varit nära nog lysande. Jag ämnar med andra ord ge Sue Grafton och hennes huvudperson, den egensinniga kvinnliga privatdetektiven Kinsey Millhone, en ny chans. Hon borde vara bra, med tanke på The Times recensioner. Jag och kritikern på The Times lider nämligen av samma sorts allergier, något jag upptäckt för många år sedan.

 

Detta inlägg är publicerat under Böcker, Recension av Mi. Bokmärk permalänken.

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.



Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.