Det här är den första boken jag läser om den danska kriminalinspektören Louise Rick. Jag såg faktiskt fram emot att läsa denna eftersom jag brukar gilla danska saker. Eller ja, jag gillar vanligtvis danska filmer eftersom de ofta har en väldigt svart och skruvad sorts humor. Åtminstone det är det vad jag förknippar med Danmark. Dessutom så vill jag gärna läsa deckare från andra länder än Sverige, England och USA (och Norge om man räknar med Nesbø vilket man givetvis måste göra) så denna var ett välkommet tillskott.

Handlingen

Kroppen efter en ung kvinna med ett väldigt tydligt ärr i ansiktet hittas i skogen nära Hvalsø. Men vem är hon? Ingen med hennes utseende har anmälts försvunnen, inte nu och inte förut. Hon återfinns inte i något register. Fast besluten att få reda på vem kvinnan är så lämnar Louise ut en bild till pressen och snart hör en gammal sköterska av sig och berättar att kvinnan på bilden måste vara en flicka, Lisemette, hon tog hand om på en institution. Men Lisemette är egentligen en sammanslagning av två namn: Lise och Mette – de var tvillingsystrar. Men båda systrarna dödsförklarades flera år tidigare så hur kan hon helt plötsligt dyka upp död? Och vart är systern?

Louise börjar nysta i den här obehagliga historien och hon inser snart att den gamla mentalinstitutionen har mörka hemligheter på sitt samvete.

Mina tankar

Detta är tydligen den sjunde boken om Louise och på sätt och vis märks det. När jag läser boken så märker jag att det finns en bakomliggande historia, något i den omgivande skogen och framförallt i Louise förflutna. Men det är inte så att man inte förstår vad som händer. Det ger snarare en djupare dimension åt karaktärerna, gör framförallt Louise mer levande. Jag uppskattar det verkligen även om jag inte riktigt får grepp om Louise. Men det ger mig mersmak – jag vill definitivt läsa mer av Sara Blædels böcker.

Själva handlingen är obehaglig rent ut sagt. Av någon anledning har många böcker jag läst på sistone handlat om utsatta kvinnor och det verkar som det bara blir värre och värre. Eller så påverkar det mig mer och mer. Men historien om Lise och Mette berör mig verkligen och det var jobbigt att läsa vissa passager i boken. Kanske beror det på deras speciella utsatthet, att de var funktionshindrade och bortlämnade till en institution som skulle skydda dem men misslyckades gravt?

Storyn är skrämmande och obehaglig men den berör också. Den är inte actionfylld eller skyndar sig fram i ett snabbt tempo. Istället är det som en vardag och det är nog det som gör att man som läsare berörs tror jag. Som om man kan känna att ondska kan krypa in i den vanliga vardagen.