Det varsamma bruket av komplimanger av Alexander McCall Smith

Den senaste boken om Isabel Dalhousie, medlem i Filosofiska söndagsklubben!
”Måste man mena allt man säger? Är det bättre att ljuga för att få folk på glatt humör än att säga precis vad man tycker?”

Eftersom jag missade tredje boken om Isabel Dalhousie så blev jag inte så lite förvånad över att hon blivit mamma! Lille Charlie är son till Jamie, den unge man som Isabel umgåtts med och som är hennes brorsdotters fd pojkvän. Det var oväntat. Liksom händelserna runt den lilla filosofiska tidskrift Isabel varit redaktör för längre tid. Också oväntat.

I den här romanen är det annars huvudsakligen fråga om konstförfalskning och en försvunnen konstnär. Isabel, Jamie och lille Charlie undersöker och löser gåtan. Förstås.

I vanlig god ordning har McCall Smith skrivit en lagom intressant och finstämd historia. De filosofiska funderingarna och resonemangen är trevliga inslag och jag är som vanligt nöjd med läsupplevelsen.

Detta inlägg är publicerat under Böcker, Recension av Mi. Bokmärk permalänken.

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.


Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.