Död i gryningen

Zatopek van Heerden är privatdetektiv med ett förflutet som polis och alkoholist. I Död i gryningen åtar sig van Heerden att undersöka ett fall som kretsar runt en torterad, avrättad antikhandlare. Uppdraget han åtagit sig är att finna ett testamente som försvunnit. Offrets kassaskåp är tomt och att döma av hur han dödats, pekar allt på att han tagits av daga av en legosoldat. Historien utspelar sig runt Kapstaden i Sydafrika och är snabb, våldsam och otäck. Man får som läsare med sig en historia som skrämmande nog skulle kunna vara verklig. Jag har lite svårt med alla de tungvrickande Afrikaansnamnen, de får lite egna uttal i mitt huvud, är jag rädd, men de stoppar inte upp den berättade historien.

Deon Meyer, som författaren heter, är en trevlig bekantskap. Jag hade inte hört talas om honom tidigare, trots att hans verk översatts till mer än 10 språk tidigare. Eftersom detta är den första i en serie om van Heerden, ser jag fram emot översättningarna av de efterföljande också!

Detta inlägg är publicerat under Böcker, Recension och märkt , , , , av Mi. Bokmärk permalänken.

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.


Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.