Häromdagen fick jag syn på någonting fasansfullt

Jag satt och väntade på tunnelbanan då en ung kille slog sig ned en bit ifrån mig. Han hade en påse från en bokhandel i handen och när han plockade upp sitt inköp var jag så klart tvungen att tjuvkika.

Boken han fiskade upp var Johan Littells ”De välvilliga”. Så långt allt väl. Det är till och med en bok jag själv varit sugen på att bläddra lite i (den är sjuuuuukt tjock!). Men, sedan inträffade någonting ohyggligt. Grabben på bänken bredvid mig slog upp boken, men inte på det traditionella sättet på första sidan, istället slog han upp SISTA SIDAN och började läsa!

Förmildrande omständigheter?

Jag har förstått att en del människor (företrädesvis ungdomar som har en nära förestående redovisning eller recension att lämna in) har detta som strategi. För mig är det dock en obegriplig taktik att börja med att läsa slutet. Det blir ju som att skvallra för sig själv! Dessutom skulle jag inte stå ut i 912 sidor (japp, så lång är Littells bok) om jag redan visste hur berättelsen skulle sluta.

En kompis läser ibland slutet i förväg om berättelsen är särskilt otäck. Vetskapen om att det finns ett lyckligt slut gör det hemska lite mindre läskigt.

Läser ni någonsin slutet först, och i så fall varför?