(Missa inte Mis intervju med Ann Rossman, den kan du läsa här…)

Tidigt en söndag morgon fick jag ett ex av Ann Rosmans ”Fyrmästarens dotter” i händerna. Och samma kväll läste jag ut den. Det var länge sedan jag sträckläste senast… Och en debutroman dessutom. Det i sig innebar att jag hade vissa förutfattade meningar. Som kom på skam.

Ann skriver rakt på sak, texten är lättflytande och inte fullproppad med onödiga små utfyllnadsord eller adjektiv. Inte ens de förväntade klichéerna. Lycka. Miljön är välbekant för mig. Jag tänker inte bara på Göteborg och Marstrand då, utan båtliv och kustbefolkningen. Att Ann vet vad hon talar om är tydligt. Hon är ”hemma” i miljön och det ger den där extra enkelheten i beskrivningen som är så charmig. Problemlöserskans privatliv berörs inte överdrivet mycket, men lite lagom så att jag förstår att hon har ett liv utanför polisen. Precis lagom mycket. (Jag blir lite betryckt när halva böcker ägnas åt polisernas hemliv. Tack för att jag slapp det.) Och så gillar jag Folke! Det finns nog en Folke på alla arbetsplatser, och utan att förklara hur han ser ut, vet jag det ändå. På pricken.

Historien är det lite gammal hederlig Agatha Christie över. Pusseldeckare. Det faller mig personligen i smaken. Slutet var inte uppenbart, jag trodde vår hjältinna skulle gifta sig och leva lycklig ever after med den som visade sig vara urskurken 🙂 Bra jobbat, Ann! Jag vet att du har skrivit klart nummer två, och skissar på nummer tre och jag ser fram emot dem.