Maria Ernestam debuterade med boken ”Caipirinha med Döden”, en makaber historia precis som uppföljarna Busters Öron och Kleopatras Kam. Maria skriver inte precis deckare, det är mer fråga om psykologiska romaner, en sorts egen form av thrillers …

Här har vi en författare som med bisarr humor och vasst språk får alla galenskaperna att låta vettiga och rimliga…

Hej Maria, välkommen till Deckarhuset! Hur ser din väg till yrke författare ut?

Jag läste en udda blandning av engelska, matematik och statskunskap innan jag blev journalist. På fritiden höll jag på med dans, sång och teater. Efter en tid i USA flyttade jag till Tyskland och arbetade som utrikeskorrespondent för Veckans affärer m fl. Väl tillbaka i Sverige fortsatte jag att bevaka Tyskland tills jag såg en Woody Allen-film och blev inspirerad av en sekvens om Döden. Jag satte mig ned och började skriva om ett sådant möte, vilket resulterade i debutboken ”Caipirinha med Döden”. Sedan har idéerna fortsatt att komma.

Din familj – är de involverade i ditt skrivande på något sätt?

Min man är tysk, så det är ofrånkomligt att saker som händer i Tyskland flyter in i böckerna. Min man brukar också läsa början på ett nytt manus för att jag ska få en första reaktion. Mina barn, en pojke på femton och en flicka på tretton, har läst några av mina böcker och inspireras nog när de skriver sina uppsatser, även om de inte säger det till mig.

Jag har undrat lite om Busters öron – är det ren fiktion eller ligger det en verklig historia bakom?

Frågan är svår, för samtliga böcker, däribland mina, är ju en blandning av fantasier och verkliga upplevelser. Busters öron började jag skriva när min mormor var döende. Hon blev 94 år gammal, bodde i Sollefteå men flyttade ned till Uppsala när hon blev pensionär. Hon var en speciell kvinna och betydde mycket för mig. Saker och ting som hon berättat om familjer, släktingars öden etc har definitivt påverkat. Om min mormor kan man för övrigt läsa i boken ”Min mormors historia” som kom ut i april. Där berättar tolv kvinnliga författare, däribland jag, om våra mormödrar och hur de påverkat oss.

Är de någon av karaktärerna i dina böcker som ligger dig varmare om hjärtat än andra?

Svårt att säga. Jag har på något sätt en personlig relation till dem allihop. Jag tycker om alla mina huvudkaraktärer, även om de gör sina misstag. När det gäller bikaraktärer tycker jag mycket om Ejra i ”Caipirinha med Döden”, Petra i ”Busters öron”, Stella i ”Kleopatras kam” och farbror Ivar i senaste boken ”Alltid hos dig”.

Du har skrivit lite udda böcker,  om vi tar Kleopatras kam t ex – hur föddes idén till ploten?

Jag var på resa i Irland, stod vid ett brant stup och såg i fantasin en man och en kvinna som bråkade med varandra. Sedan satt jag på mitt favoritcafé och tänkte att det vore ju underbart att förlägga en bokhandling hit. Sedan ville jag så gärna ha med en karaktär som älskade sång, musik och dans. Dessa tankar ledde till en korsbefruktning och så var karaktärerna där och därefter historien.

Måste man ha en agent, eller en vass förläggare för att lyckas, och hur väljer man rätt?

En agent är bra att ha, det tycker allt fler författare. Det är skönt att låta någon annan leda förhandlingar så jag kan koncentrera mig på det litterära. En bra förläggare är guld värd – min egen, Karin Linge Nordh på Forum, är fantastisk. Den som är rätt för en person är kanske inte rätt för en annan, viktigt är att personkemin stämmer. Men för att lyckas krävs först och främst att det finns läsare som tycker om ens böcker.

Bokmässan, hur viktig är den?

Det viktigaste tycker jag är att den är en sådan manifestation för boken. Samt att alla i branschen är på plats, vilket betyder ständiga möten med kollegor och folk som på något sätt har med böcker att göra. Ur dessa möten kommer alltid inspiration eller nya idéer.

Tror du att det ligger något i att Svenska barn och ungdomar sägs läsa mindre och mindre?

Mina egna läser mycket och gärna när de hittar böcker som de fångas av. Jag är inte så säker på att det stämmer. Det handlar nog bara om att barn och ungdomar ska hitta böcker som intresserar dem. Eller få hjälp att hitta dem.

Vad kan man inom branschen göra åt saken i så fall?

Stötta biblioteken på skolorna, se till att skolorna får tillgång till böcker, besöka skolorna och prata om böcker på ett sätt som gör läsning till ett spännande alternativ till andra fritidsaktiviteter.

Vilken var den första bok du läste själv, minns du det?

En bok jag läste tidigt och som berörde mig mycket var Mio, min Mio av Astrid Lindgren. Jag fascinerades av kontrasterna mellan svart och vitt, gott och ont, liv och död. Samt att riddar Kato, med sitt hjärta av sten, hade så ont på nätterna. Detta att han till sist bad om att bli besegrad och att Mio förstod att den som tyckte mest illa om riddar Kato var riddar Kato själv – det var något jag tänkte mycket på redan då. En annan bok som jag tidigt läste var Barnens Bibel. Jag tyckte de gammaltestamentliga historierna var oerhört spännande.

Är det någon eller några litterära figurer genom tiderna som betytt något speciellt för dig?

Mio i Mio, min Mio är en av dem. Samt flera av Astrid Lindgrens figurer. Skorpan i Bröderna Lejonhjärta, till exempel. Hercule Poirot och Miss Marple var de första detektiverna jag stiftade bekantskap med, vilket gör dem speciella. Annars är det svårt att välja. I nästan varje bok finns ju någon karaktär som man känner lite extra för. Ganska ofta kan det vara en bifigur. Dödgrävarna i Hamlet, till exempel, som står för både humor och djupsinnigheter i denna tragedi.

Vill du berätta lite om vad du håller på med just nu?

Jag reser land och rike runt och talar om mina böcker på bokdagar, i bokhandeln eller på bibliotek. Jag reser också utomlands, eftersom böckerna sålts till flera länder. Senast var jag i Tyskland. Däremellan skriver jag på min nästa bok.

Vi på Deckarhuset tackar Maria för detta och önskar lycka till med nya boken!