Hej Helena Sigander!
Tack för att du har tagit dig tid ifrån ditt eget skrivande och ifrån drivandet av Deckarskolan.com för att svara på alla våra frågor om hur man skriver en egen deckare!

Först och främst skulle det vara spännande att få veta lite mer om dina egna böcker. Med andra ord är vi väldigt nyfikna på hur det gick till när DU skrev din allra första deckare?!

Svar: Hej, och tack för förtroendet att ge viktiga svar till dem som faktiskt är ute efter stödpinnar i skrivjobbet. Det hade jag behövt när jag debuterade i deckargenren med Döda män vittnar inte. Jag gjorde som många gör innan, den s.k. egna rösten håller /stil och språk/ samt innan en egentlig utredare var född. Jag prövade helt enkelt att få ihop story-brott-miljö-kärlek och skrev i en Bo Balderson-rolighetsstil som recensenter förväxlade med kåseristil, vilket gjorde mig arg. Men redan andra deckaren blev mer realistisk och jag försökte hålla inne med sarkasmer, vilket i längden känns bra.
Idén kom över mig, liksom de gör fortfarande, jag kan inte förklara hur, lite som en film. Men en förklaring är att jag sätter personer i en situation och de får känna efter hur det känns och utifrån det går storyn vidare med konsekvenser… Men jag jobbar med synops, alltid. Även om jag tar mig friheten att börja skriva rakt ned i början för att känna på personer och miljö, gör jag förr eller senare en synops, kapitel för kapitel.

Vad är du så här i efterhand mest nöjd med?
Svar: omslaget! (vilket jag inte hade hand om). Visst låter det bittert men två böcker orkar jag inte läsa av mig själv i dag, den ena är Döda män vittnar inte och den andra är en thriller En mycket nervös man, som jag arbetade mycket på. Min förläggare sa kallt, dra ned 100 sidor! Det är omöjligt sa jag, Gör det, Sedan blev boken oläslig, men hon tryckte den ändå. Jag lämnade det förlaget.


Vad skulle du nu ha gjort annorlunda/ändrat om du fick chansen att skriva om den?
Svar: Jag skulle satsa på gestaltningen och inte ge min detektiv en sådan underlig bakgrund (föddes av en 17-åring som sedan blev flygakrobat, pappan var en engelsk Lord och tja … herregud!) Men, det ska jag säga, att jag älskade min Eva S:t Clair, det gjorde min förläggare också. Kanske passade hon i den tiden? Jag skulle också ändra språket en hel del. Numera skriver jag inte så högtravande, ej så litterärt utan funktionellt och kommer snabbt till det väsentliga. Inga krumbukter och inga onödiga beskrivningar, utan gestaltning och dialog.

Klicka här för att läsa resten av frågorna…