Hej Anna och välkommen till Deckarhuset!
Vad jobbar du med inom polisen och vad är det som lockar med just detta?
Jag jobbar som närpolis strax utanför Stockholm. Jag jobbar och bor på samma ställe och det passar mitt familjeliv perfekt just nu. Sedan är arbetsuppgifterna väldigt varierande som just närpolis. Jag jobbar mot akuta händelser (någon ringer 112), jag följer upp olika tips genom spaning, jag jobbar förebyggande genom informationsspridning på olika sätt. Tidigare jobbade jag på utryckningen inne i City. Där blev det bara akuta ”112-jobb”.
.
Hur kan en vanlig arbetsdag se ut för dig? (Läs: Handen på hjärtat, hur mycket action upplever du egentligen i ditt arbetsliv? 😉
En svår fråga! Det är just det som är tjusningen med jobbet. En vanlig arbetsdag finns inte. Den ena dagen är aldrig den andra lik. Vissa dagar får man nypa sig i armen – känslan av att man är med i en film är överhängande. Jag kan då exempelvis ligga i bakluckan på en bil med tonade rutor och videofilma en knarkuppgörelse i närheten. En annan dag kan jobbet bestå av att köra in en trasig polisbil till verkstaden samt att hålla i ett föräldramöte för informationstörstande tonårsföräldrar. Föga spännande mao. Många dagar är någonstans mittemellan. Det är väldigt stimulerande att gå till jobbet och inte ha en aning om vad som kommer att ske under större delen av arbetspasset. Man tröttnar liksom aldrig!
.
Hur går det egentligen till när polisen löser brott, är det det klassiska pusslandet à la Agatha Christie där de berörda och misstänkta intervjuas en efter en för att man till slut ska hitta bitarna som inte går ihop?
Nja, i polisfilmer verkar alltid mördaren ha en utstuderad plan innan brottet begås. När brottet nystas upp blir det många finurliga knorrar. I verkligheten begås de flesta brott av gärningsmän som på ett eller annat sätt är påverkade av alkohol eller någon annan drog. Brottet bara begicks rakt upp och ner. För att utreda ett sådant brott är vittnen och olika typer av lämnade spår jätteviktiga. Om en misstänkt nekar till brott och vittnen saknas kan han/hon ändå fällas om dennes dna finns på ”rätt” ställe på brottsplatsen. Men då och då inträffar såklart ett tvättäkta Agata Christie fall i verkligheten också. Jag säger bara – KNUTBY!
.
I deckare är ju en vanlig bild av polismannen antingen den ensamme, tyngde manlige hjälten, den unga, ambitiösa kvinnliga polisen som kämpar mot ett hierarkiskt gubbvälde eller den frispråkige mellanchefen med den unga sidekicken som han gärna ger en känga alltsomoftast. Hur är det i verkligheten, är det en särskild grupp människor som söker sig till polisyrket?
Det får man nog allt säga. När jag gick på polishögskolan kunde man redan på väg ut till skolan med enkelhet plocka ut de dom var på väg åt samma håll som mig. Litegrann stöpta i samma form faktiskt. Men allteftersom man söker fler och fler nya poliser som har annan etnisk bakgrund och ännu fler kvinnor borde det börja förändras. Det är redan nu enormt annorlunda jämfört med 20 år tillbaka i tiden. Min kvinnliga chef har berättat hårresande historier om hur det var att vara nybakad polis OCH kvinna på den tiden. Manliga kollegor som vägrade (och slapp) åka samma polisbil som henne tex.
.
Poliser och polisväsendet är ju något vi alla har tankar och funderingar kring: vad är den vanligaste fördomen du stöter på om din yrkeskategori?
Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra förvånade medborgare säga ”men du är ju en snäll polis!”.Det är inte sällan personer som aldrig haft med polisen att göra tidigare. Sedan undrar ju många hur många munkar vi äter. Kan avslöja att jag inte ännu ätit en enda munk fast jag har haft nästan 5 år på mig.
.
Hur väl tycker du den bild böcker och tv ger av polisyrket stämmer med verkligheten?
Det är lite för mycket ond bråd död och mörker. Visst är det en del av mitt jobb – men vi gör ju så mycket annat också som är mycket ljusare. Fast å andra sidan, det ska ju vara spännande att läsa om också!
Någonting som inte stämmer är all action som utspelas kring kriminalinspektörerna i filmer/böcker. Dvs kring den person som ska ”lösa” brottet då det redan skett. Det är nästan ett måste med gisslantagningar, skjutningar eller åtminstone någon biljakt. Detta stämmer inte så väl med verkligheten. En utredare spenderar den mesta tiden på polisstationen framför sin dator och telefon. De flesta förhör sker också där.
.
Läser du själv deckare/Ser du deckare på TV? Om ja, vilka gillar du och varför?
Det går lite i vågor. Senaste böckerna jag läste var Jens Lapidus skildringar av Stockholms undre värld. Spännande och intressanta. Fullt tänkbart att liknande historier spelas upp i Stockholm just nu – fast på riktigt. På sommaren brukar jag titta på Morden i Midsomer om tid finns. Jag och min farfar brukade alltid titta tillsammans medans han levde. Så fort vinjetten spelas blir jag nostalgisk. I övrigt får jag nog se nog med elände på jobbet så olika typer av feel-good filmer/böcker lockar mig mer.
.
Hela Deckarhuset tackar Anna för att hon har tagit sig tid för denna Inblick!