Dennis Lehane, hjärtligt välkommen till den ledande skandinaviska sajten för deckare! Många skandinaviska läsare upptäckte dig först då du kom ut med Rött regn men det är i själva verket din sjätte bok. Vad tycker du om det?

Jag skäms inte för Rött regn, så om det är den första av mina böcker som skandinavier upptäcker är det helt okej.

.

Betyder Rött regns succe att du kommer ta livet av min favoritkaraktär “Bubba”?

Nej, han finns med i min nionde bok, En mörk välsignelse.

.

Jag hittade en av dina böcker i stolsfickan framför mig på ett flygplan mellan Köpenhamn och Amman i juli 1999. Det var då jag först upptäckte Genare och Kenzie och jag har följt deras äventyr ända sedan dess. Kan du berätta lite om hur karaktärerna föddes?

Jag har alltid älskat böcker om privatdetektiver och sommaren när jag var tjugofem hade jag inga pengar för att gå ut och roa mig. Så jag bestämde mig för att skriva en bok om en privatdetektiv, och det var så Patrick och Angie kom till – fattigdom och jag behövde något att roa mig med.

.

Karaktärerna i alla dina böcker är väldigt levande och jag tycker ofta att de är viktigare för handlingen än “handlingen” själv. Många av våra läsare har egna författardrömmar, så kan du berätta lite om hur du skapar karaktärerna?

Jag bryr mig väldigt mycket om “handlingen” men inte så mycket om “intrigen”. Handlingen är resan; intrigen är fordonet; karaktärerna är människorna som kör fordonet och lär sig saker under resans gång. Och jag bryr mig väldigt mycket om resan och människorna, men inte så mycket om vilket fordon de använder för att komma dit. Så länge det fungerar är jag nöjd.

När jag skapar karaktärer börjar jag oftast med en skavank. Vanligtvis föreställer vi oss hjältemodiga karaktärer för annars skulle vi förmodligen inte skriva böcker. Så jag tar hjältemodet för givet och letar istället efter skavanker, eftersom det är vad som gör en karaktär intressant för mig. James Bond, till exempel, var den tråkigaste filmkaraktären i historien (jag läste aldrig böckerna) ända till Casino Royale med Daniel Craig, där de fokuserade på de mörkare och mindre attraktiva dragen som motiverar honom. Det är vad som intresserar mig – saker som människor helst inte vill medge om sig själva, och det är där jag hittar mina karaktärer.

.

Är du en sådan person som är väldigt organiserad med en whiteboard och massa post-it lappar överallt?

Inte alls. Jag vet inte ens hur en whiteboard ser ut. Jag hittar bara på saker, skriver ner dem, och hoppas att tjugo procent av det är användbart.

.

Min 85-åriga mamma säger ofta att en “dam” inte läser och tycker om deckare, och undrar om jag inte kunde läsa en trevlig bok som omväxling. Tycker du att det finns en generation som tycker att deckargenren är dålig litteratur, och endast menad för män?

Det är en teori som någon med högre lönenivå får svara på. Jag bara skriver. Jag låter andra besluta vad som är anständigt eller passande.

.

Det har gjorts fantastiska filmer av några av dina böcker, hur mycket av filmernas handling hade du inflytande över? Hade du något att säga till om gällande rollfördelningen?

Jag kontrollerar försäljningen av mina böcker till de som gör filmen. När det väl är gjort stiger jag åt sidan. Däremot är det svårt att övertyga mig tidigt i säljprocessen. Jag måste respektera dig som konstnär eller regissör innan jag låter dig få min bok, och jag ställer många frågor så jag är säker på att vi ser saker på samma sätt. På det sättet är jag väldigt besvärlig. Men när jag väl har bestämt mig för att sälja rättigheterna litar jag på dig och ger mitt fulla stöd, och du kan göra vad du tycker passar bäst. Än så länge har det resulterat i tre väldigt bra filmer, så jag tänker inte ändra på mig.

.

Vilka av dina böcker är du mest stolt över?

Rött regn, Ett land i gryningen och Gone, Baby, Gone.

.

Om någon av våra läsare inte har läst någon av dina böcker ännu, vilken rekommenderar du att de börjar med?

En drink fore kriget eller Rött regn.

.

Kan du berätta vad du jobbar med just nu?

Jag skrev precis färdigt ett filmmanus baserat på av en av mina egna noveller som heter ”Animal Rescue” och jag jobbar på ett manus för en HBO film med George Pelecanos som handlar om polisbrutalitet i Boston i mitten på 1990-talet. (HBO är en amerikansk TV kanal.)

.

Jag har hört att du var med om en olycka där du skadade armarna, det måste ha varit ett ovälkommet avbrott i ditt skrivande. Hur handskas man med något sådant?

Jag tog en paus på sex veckor. Det var inte så farligt och jag insåg att min fru har rätt – jag arbetar alldeles för mycket.

.

En sista fråga – har du några råd till de som drömmer om att skriva en deckare?

Försök inte att skriva en deckare, forsök bara att skriva en historia där brott begås. Det finns inga genvägar för att bli en bra författare, du behöver ett djup i historien, djupa karaktärer, djup insikt, och djup i språket. Det tar en hel del tid att lära sig hur man gör allt detta. Men om du lyckas med det oavsett vilken genre du väljer, så blir det förmodligen okej.

.

Vi på Deckarhuset och TheCrimeHouse tackar för intervjun och önskar dig lycka till i framtiden med förhoppningen att du kan undvika olyckor i fortsättningen.

Den här intervjun är översatt av Linda. Intervjun går även att läsa på engelska på TheCrimeHouse.com