Intervju med Lars Bill Lundholm

Beskriv dig själv med 5 ord

Författare. Spelare. Farsa.Vegetarian. Misslyckadrockmusiker.

.

Hur kom du på idén skriva kriminalromaner, det är ju annars tv jag som publik tänker när jag hör ditt namn?

Min andra långfilm var en polishistoria med Keve Hjelm i huvudrollen. Den skrev jag runt 1983, så jag har skrivit krim väldigt länge fastän i manusform. Sedan blev det politiska thrillers(Blueprint, Zonen, Den svarta cirkel m.m). När jag skrivit tv-serien Barnens Detektivbyrå 1990 gick jag till mitt förlag W&W, där jag var poet, och föreslog att tv-serien skulle bli bok. Jag  fick jag nej. Dom tyckte det var en dålig idé trots att Time-magasine skrivit att det var en av de bästa barnserier de sett. Så jag kroknade och det var först i början av 2000 som jag till slut skrev böcker om krim. Pojken i BD hade käpp så jag lät min hjälte, Axel Hake, också vara handikappad. Som om han växt upp och blivit snut. Jag har alltid läst deckare, det var det enda vi hade hemma i förorten, men jag var sen i utvecklingen att skriva krimböcker, så jag hoppas få några år på slutet istället.

.

På vad sätt skiljer sig skrivande för tv och att skriva en deckare?

Språket. Man måste jobba ordentligt med det när det gäller böcker. När man skriver för film och tv är det inte lika betydelsefullt, det är bilden som ska bära storyn. Men själva strukturen, skelettet är likartade byggen. Samma sak med karaktärerna. Samma sak med att hitta på berättelserna. Jag skriver alltid först för hand både när det gäller böcker och när det gäller Film/Tv. Samma procedur till att börja med.

.

Finns det en förebild för Hakes dotter Siri?

Precis som med Wilma i Skärgårdsdoktorn finns hon delvis i familjen.

.

Vad tror du det beror på att dina romaner om Stockholm slagit så väl ut?

Jag vet inte. Kanske för att det har saknats en riktig polisserie från Stockholm. Det är ju trots allt här det mesta och värsta händer ifråga om kriminalitet. Det är över femtio år sedan Trenter skrev om Stockholm och fyrtio år sedan Sjöwall/Wahlöö hade en Stockholmspolis som centralfigur. Jag tyckte att det var på tiden att låta Stockholm vara skådeplats igen. Det har naturligtvis funnits  enskilda deckare som utspelats i vår huvudstad, men ingen serie där man punktmarkerat staden som en del i brottets anatomi.

.

Varför säljs det så mycket kriminalromaner idag?

Antagligen för att det finns ett behov av att läsa böcker som har en bra balans mellan underhållning och allvar. Det är en genre som allt kan stoppas in i. Kärlek, våld, vansinne och vardag.

.

Kriminalromanens status i litteraturen är, trots läsarnas begeistring, inget vidare. Hur ändrar vi på det?

Jag vet inte om deckaren status måste ändras. Personligen föredrar jag att den förblir i rännstenen och inte på kultursidorna. Där är dom är fortfarande för okunniga och slappa för att vara till någon hjälp. Om dom av en slump ska skriva om deckare kommer dom alltid släpande på Ellroy eller någon annan sportkola som dom tycker snuddar vid bra litteratur. Nej, det behövs kunskap och intresse för att skriva om deckare och det har dom inte, så varför fjäska? Det är dom som tappar läsare, inte vi…

.

Om du skulle ge dig själv en kriminalroman i present, vilken skulle det vara och varför?

Ruth Rendells ”Farväl för evigt”. Den har allt det som en deckare ska ha. En polis, en mordgåta och ett svindlande vackert språk. Den arkeologiska utgrävningen av mördarens psyke och handlingsmönster är sublimt.

.

Vad i din privata bokhylla skulle överraska dina läsare?

Kanske Arne Naess bok ”Empiriska semantik”. Jag läste Praktisk filosofi för min Fil.kand och är fortfarande intresserad av filosofiska frågeställningar. Kanske ”Stud-Book du Trotteur Francais” . Franska stamboken. Har själv sysslat med hästuppfödning i liten skala(trottoar-bonde) med inriktning på den franska aveln.

.

Vilken var den första boken du läste alldeles själv?

Enligt morsan var det Pelle Svanslös.

.

Finns det någon deckarfigur du skulle vilja ”ta över” och skicka på helt andra äventyr än den ursprunglige författaren gjort?

Jag har alltid varit svag för Simenons Maigretböcker.(Har alla 75 Maigret böckerna) Men han skrev aldrig om Paris hästkapplöpningar. En sådan bok skulle jag velat läsa, med de stämningar som fanns på Simenons tid och med de  karaktärer som besökte kapplöpningarna. Jag är väl bevandrad i dom environgerna och skulle gärna sno Maigret och låta honom lösa fallet med ”Maigret et le cheval disparus”

.

Vill du berätta lite om vad du jobbar med just nu?

Nya bokprojekt, men jag vet inte i vilken turordning dom ska komma så jag får passa. Ett av dom är i alla fall en ny deckare i min Stockholmsserie. Skriver även ”Skärgårdsdoktorn” som långfilm och en tv-serie.

.

Om du fick välja ut mitt nästa ”intervjuoffer”, en person med någon form av anknytning till deckare/spänningslitteratur, vem skulle det bli?

Maj Sjöwall. Man snackar om deckardrottningar hit och dit när det egentligen bara finns en nu levande. Och hon sitter fortfarande i orubbat bo. Hon har dessutom vunnit den mest prestigefyllda deckarutmärkelsen man kan vinna. En Edgar!

.

Vilken fråga vill du ställa till denna person?

Enligt myten så skrev Per Wahlöö och du vartannat kapitel. Men stilen är ju väldigt homogen. Hur kan det komma sig? Ens litterära stil är ju som ens DNA, den slår igenom i allt. Var det någon som efter att ni skrivit igenom berättelsen sedan gick över den och gav den ”the Sjöwall/Wahlöö- touch”?

Deckarhuset tackar Lars Bill Lundholm varmt för att han tog sig tid att svara på våra frågor! 🙂

Detta inlägg är publicerat under Allmänt av Mi. Bokmärk permalänken.

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.


Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.