James Elleroy in på livet

 

James Ellroy, kriminalförfattaren med ett kriminellt förflutet, kom nu i juli i år ut med sin andra självbiografi.

Den första, från 1996, handlade mestadels om hans jobbiga uppväxt.

 

I den nya biografin, I Jean Hillikers Skugga, berättar Elleroy öppet och gripande om sitt förhållande till kvinnan.

 

Boken är skriven i klassisk Elleroystil, korthuggna nästan telegramliknande meningar.

Denna egenhet avseende skrivteknik var för mig till att börja med en slags tröskel att komma över. Såväl i hans romaner som i självbiografin. Om jag fått önska, hade jag gärna läst den senare i ”normal” berättarform. Lite av fascinationen över det jag läser går förlorad.

I kriminalromanerna är det nästan tvärt om . Där ger stilen liv och känsla av realism till texterna.

Har du ännu inte bekantat dig med James Elleroys verk, börja inte med I Jean Hillikers skugga, läs hellre något av hans tidigare verk först!

 

”Lloyd Hopkins-trilogin” , Browns rekviem eller kanske de jag personligen tycker bäst om, nämligen hans trilogi om Amerikas undre värld”.

 

 

I Jean Hillikers skugga släpptes på Bra Böckers Förlag den 11 juli 2011.

 

 

 

Detta inlägg är publicerat under Böcker och märkt , , , av Mi. Bokmärk permalänken.

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.


Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.