Den flygande döden – Agatha Christie

Jag har nog svårt att vara objektiv när det kommer till Agatha Christie. Då jag var tio år läste jag min första Christie bok (Tio små negerpojkar) och redan då blev jag för alltid förlorad till deckargenren. Sedan den dagen har jag betraktat henne som en gud inom deckarvärlden, och således anser jag att det mesta hon gjort är guld. Det ska dock medges att det är få av hennes böcker som verkligen sticker ut, det blir lätt så när man skrivit över 80 böcker på samma tema.

I denna bok hittas en kvinna mördad ombord på ett plan, och det står utom tvivel att någon av de övriga passagerarna är förövaren. Som av en händelse finns detektiven Hercule Poirot ombord på planet, och inte ens han slipper undan anklagelserna. För att rentvå sitt namn tar han sig an fallet och låter i vanlig ordning de små grå cellerna arbeta. Genom ett lugnt och strukturerat tillvägagångssätt söker han fånga mördaren genom psykologiska metoder.

Trots min entusiasm över Agatha Christie är jag beredd att medge att denna bok inte var någon kioskvältare. Det är en dussinbok, och jag kommer säkert ha glömt handlingen inom några veckor. Efter att ha läst ett antal Christiedeckare lär man sig att se ett mönster. I denna bok är det relativt enkelt att följa Poirots tankegångar, och en del ledtrådar finns som vanligt utlagda. Det är med andra ord en klassisk pusseldeckare, och den här gången lyckades jag faktiskt peka ut mördaren efter halva boken, vilket var ganska tillfredställande.