Polisledningen i Danmark vill ”bli av med” den jobbige (och lata) Carl Mörck, som dessutom nyligen varit med om ett trauma som gjort honom mer jobbig än vanligt. Ledningen kommer på den geniala idén att skapa en ny avdelning för gamla olösta fall – avdelning Q. För detta lyckas de få en hel del extra pengar från staten (som de i hemlighet planerar att använda till annat) och genom att tillsätta Carl Mörck som avdelningens chef (och tillika avdelningens enda anställda) blir de dessutom av med honom då de placerat avdelningen nere i källaren.

Saker och ting blir dock inte riktigt som polisledningen tänkt sig. Mörck lyckas få reda på hur mycket pengar som blivit avsatta till avdelningen och börjar därför ställa krav. Bland annat kräver han att han ska få en assistent. Mörck får som han vill när Assad, en utrikesfödd alltiallo, blir tillsatt på avdelningen. Mörck inser först i efterhand att det kanske inte var så smart att skaffa sig en assistent då han nu faktiskt blir tvungen att arbeta om dagarna…

Avdelning Qs första kalla fall rör en kvinna som varit spårlöst försvunnen under många år.

Sticker ut

Jag har hört både bra och dåliga saker om Adler-Olsens deckarserie. Här på Deckarhuset har de hyllats, men av andra bloggar har den kallats dussindeckare. Själv tycker jag Adler-Olsen tillhör de bättre författarna i kategorin traditionell deckare. Han lyckas skapa en stämning som gör att hans böcker sticker ut från mängden även om deras uppbyggnad kanske inte är så originella.

Karaktärerna

Karaktärerna är enligt mig inte Adler-Olsens starkaste sida. De är ofta väldigt överdrivna, Assad blir nästan som en karikatyr av en artig/kunnig/driftig utlänning och Carl Mörck är urtypen av den late/egensinnade utredaren som trots allt är väldigt duktig på sitt jobb (en kombination jag aldrig stött på i verkligheten). Dessutom har karaktärerna extremt mycket i bagaget redan från början vilket gör att jag har svårt att ta dem helt till mig.

Har Det! 

Trots att jag inte helt köper Adler-Olsens karaktärer till fullo och att uppbyggnaden av böckerna inte tillhör de mest originella så skulle jag vilja påstå att böckerna tillhör topp 10% av alla deckare. Adler-Olsens böcker har nämligen DET, det där DETET som det inte går att sätta fingret på!