Med den här romanen har Persson fullföljt sin polisserie med karaktärerna Lars Martin Johansson, antihjälten – Evert Bäckström och Bo Jarnebring.
Böckerna är uppdelade i tre delar. Den första är en trilogi han skrev på 70/80-talet och i den ingår Grisfesten, Profitörerna och Samhällsbärarna.Trilogin handlar om ett fall som har mycket stora likheter med Geijeraffären som utspelade sig på 70-talet där en justitieministern uppgavs ha varit en flitig gäst hos en känd bordell i Stockholm med minderåriga prostituerade. Leif GW Persson var inblandad i härvan då han var den källa som tipsade journalisten Bratt om Geijers bordellbesök. Statsminister Olof Palme och Geijer dementerade alla uppgifter och affären utreddes aldrig. Googla och läs mer om fallet.
Det tog 20 år innan Persson skrev nästa trilogi – Välfärdsstatens fall – med samma karaktärer (och en del nya). I den ingår Mellan sommarens längtan och vinterns köld, En annan tid, ett annat liv och Faller fritt som i en dröm. Den här trilogin utspelar sig på 80-talet och handlar om mordet på Sveriges statsminister. Likheterna mellan den fiktiva statsministern och Olof Palme är stora och teorin som presenteras är en dröm för alla konspirationsälskare!
Persson har skrivit ytterligare tre böcker med ovan nämnda karaktärer. Lindamordet har likheter med ett verkligt fall där en flicka mördades. Den som dödar draken handlar framförallt om anti-hjälten Evert Bäckström.
Den stora styrkan med hans författarskap är att Persson hela tiden ligger på gränsen mellan fiktion och verklighet. Man vet att han sitter på information och kunskap om polisens verksamhet som gör att de teorier, lösningar, konspirationers om finns i böckerna inte känns tagna helt ur luften. Det skulle ha kunnat gått till så här….. kanske…?
Den döende detektiven, som utspelar sig i nutid, handlar om den nu pensionerade polisen Lars Martin Johansson När Johansson kollapsat, efter en av väldigt många onyttiga korvar och hamnar på sjukhus, får han höra om ett gammalt ouppklarat fall som han sedan utreder hemifrån med stöd från diverse gamla kollegor och två! assistenter. En nioårig flicka mördades 25 år tidigare och tredningen som då sköttes av Evert Bäckström sköttes är inte helt oväntat dåligt och spåren är därför få. Det hindrar dock inte Johansson som trots allt fortfarande kan se runt hörn..
Det här är definitivt inte en av Perssons bästa böcker men det är sällan romaner som ska knyta ihop en hel serie. Det spelar liksom ingen roll, har man följt serien så vill man se hur det går för de karaktärer man har följt så länge. Jag har skapat en personlig relation till Lars Martin Johansson och det gör lite ont i hjärtat att se honom på ålderns höst långt ifrån sina storhetsdagar.
Jag gillar verkligen Perssons böcker. Språket och dialogen är rakt på sak och karaktärerna är lätt att tycka om och att hata. Generellt så är kvinnoporträtten lite tafatta – Kanske är Persson lite för macho för att kunna sätta sig in i en kvinnas tankar och synsätt. Ett exempel på det är Johansson kvinnliga assistent som är ett blekt försök till en kopia av Lisbeth Salander. Det fungerar inte. De manliga porträtten är det dock inget fel på och Johanssons andra assistent skulle han gärna få utveckla.
Den döende detektiven är en godkänd deckare. Har man inte läst någon Persson bok tidigare så tycker jag att man ska börja från början och spara den här till sist.