För några veckor sen fick jag ett erbjudande om att recensera Luften är fri i pocketversion. Den  verkade lite intressant, eller snarare så var jag lite nyfiken på Sara Lövestam som är författare till den här serien. För många kanske hon mest är känd som krönikör, ungdomsförfattare eller boken Grejen med verb. Hur skulle hon funka som deckarförfattare? Det var jag nyfiken på. Jag insåg snabbt att man var tvungen att läsa de två första böckerna för att få ut så mycket som möjligt av boken (förlagen skriver nästan alltid ”fristående” men de är ju väldigt sällan det i praktiken…) 2015 debuterade hon som deckarförfattare med Sanning med modifikation, strax efter kom Önska kostar ingenting och förra året den här boken – Luften är fri. Nu i höst kommer den fjärde och sista delen Finns det hjärterum. Serien är rätt kritikerrosad även om den breda massan inte riktigt hittat till böckerna. Luften är fri var nominerad till bästa svenska kriminalroman av Svenska Deckarakademin 2016.

Lite som jag misstänkte så är Sara Lövestam inte främst deckarförfattare. Hon är en skicklig författare, inget snack om saken och språkligt är det en dröm! (så är hon ju också språkexpert), men de här böckerna är inte superspännande ur ett kriminalperspektiv, inte heller är själva fallen så fantastiska. Nej, Sara Lövestam gör som Katarina Wennstam. Hon använder sig av deckargenren för att lyfta fram något annat. Katarina lyfter fram våld mot kvinnor. Sara använder sig av genren för att lyfta fram asylsökande och papperslösa människors situation i Sverige. Efter att ha läst de här böckerna ser man gissningsvis (förhoppningsvis) lite annorlunda på deras situation. Hon ger dessa unga personer en kropp, själ och röst så att man inte kan värja sig.

Kort sammanfattat handlar serien om Kouplan, en papperslös kille som har spenderat flera år i Sverige och som arbetat stenhårt med att lära sig svenska och hur det svenska samhället fungerar. Först som asylsökande och sedan som illegal flykting efter att ha fått avslag på sin asylansökan. Han för en hård kamp för att överleva både fysiskt och psykiskt. Då han jobbat som journalist i sitt hemland Iran lägger han ut en annons (första boken) som privatdetektiv och de här böckerna handlar om de få fall han lyckligtvis får och som ger honom några slantar. I Luften är fri är det en kvinna som vill att han ska undersöka om hennes man är otrogen. Det är inte lätt att klara av ett detektivuppdrag utan bil, pengar till SL-kort eller en telefon som kan ladda ur när som helst. I den här boken blir han dessutom hemlös men han hankar sig fram med lite tur och lite hjälp av medmänniskor på vägen.

Jag skrev tidigare att böckerna inte är så spännande ur ett kriminalperspektiv. Behållningen med själva fallen ligger i gestaltningen av personerna och psykologin bakom dessa personer. Det som är riktigt spännande är att se om och hur Kouplan kommer att klara sig undan myndigheterna de 16 dagar han har kvar innan han har rätt att söka asyl igen. Att leva i ständig skräck för att bli upptäckt är svårt att föreställa sig, närmast obegripligt, men Sara Lövestam kommer nog så nära man kan.