Nu var det ett tag sedan jag läste Guillous fenomenala bok, men jag kände att jag måste få delge er den fantastiska känsla jag fick under läsandets stund.

Handlingen utspelar sig ombord på en ubåt under ledning av Carl Hamilton, och i centrum för intrigen står konflikten mellan Israel och Palestina.

Det som verkligen berörde mig var det minst sagt gripande slutet. Håret på armarna stod rakt upp och tårarna föll i jämn ström ned för kinderna. Jag hade en varm känsla i bröstet flera dagar efteråt. Häpnadsväckande att det skrivna ordet kan beröra på detta sätt.

En tid senare såg jag en intervju med Guillou i Filip och Fredriks ”Ett herrans liv” (för övrigt oslagbart att se Jan sätta killarna på plats) där Guillou själv berättade om sin känsla för boken. Han fick faktiskt tårar i ögonen när han beskrev upplösningen! Han har verkligen lyckats att förmedla sin egen känsla för konflikten till mig som läsare, och kanske är det också därför som jag blev så tagen…