Hypad bok

Det finns väl ingen som har undgått att David Lagercrantz fick skriva fortsättningen på Millennium-serien och alla har säkerligen sin egen åsikt om detta. Kommersiellt trams, kan det bli lika bra som de första osv? Det jag tänker är att David Lagercrantz är modig för kan jag få ångest av att bara skriva en recension av boken måste det ha varit ren dödsångest att ta beslutet att faktiskt skriva boken. Visst, pengar spelade säkert en viss roll men ändå. Tänk vilka förväntningar och krav som följer med det uppdraget. Det kan inte ha varit lätt…

Det som inte dödar

Så heter boken  fast de flesta, i alla fall jag, tänker nog kort och gott ”den fjärde Millennium-boken”. Som jag har förstått det så bestämde förlaget och Lagercrantz att han skulle använda sig av samma karaktärer och miljöer men i övrigt fick han fria händer med storyn. Klokt tänkt tycker jag. Personligen hade jag sänkt mina förväntningar inför men jag tycker nog att storyn är helt ok. Lite Storebror vakar över dig, dataprogrammering och en Savant. Godkänt men inte wow och en känsla av att det finns liknande böcker. Men… så har han ju ärvt karaktärerna och då är det en annan femma. Stieg Larssons karaktärer med Salander i spetsen är fenomenala och det höjer storyn.

Systern

Det som är allra mest spännande med den här boken är Lisbeths syster. Det hintades om det i tidigare böcker men det är onekligen intressant. En ”god” och en ”ond” syster, som bäddat för fullskaligt krig. En del har säkert synpunkter på att alla karaktärer är så antingen eller (svart eller vitt) men det gillar jag. Lite serietidningskänsla är enligt min mening sällan fel. Allt måste inte vara så realistiskt jämt.

Summa summarum

Gillade man de tre första så gillar man nog den här också. Likt Harry Potter vill man ha mer. Stieg Larsson finns inte mer men det här alternativet fungerar det också. Jag vet inte om någon annan författare hade lyckats så mycket bättre.  Det jag saknar är en viss stilistisk finess. De tre första böckerna är spänningsromaner (thrillers) men faktum är att den första boken rent formmässigt också är en pusseldeckare, den andra en polisdeckare och den tredje en spionroman. Det hade varit roligt om Lagercrantz hade kunnat fortsätta leka med kriminalgenrerna. Att han inte gjort det tror jag kan bero på att han inte riktigt vågat ”leka” med hantverket för mycket i rädsla av att inte följa Stieg Larssons anda. I så fall är han förlåten men till nästa bok (för visst blir det en nr 5?! önskar jag att han vågar släppa loss lite. Trots allt gör ju karaktärerna grundjobbet.