I julhelgen hann jag med att läsa några av de böcker jag under en tid haft på bordet i läshörnan.

Bl a  den fjärde boken  i serien med kriminalinspektör Malin Fors i huvudrollen.  Jag talar om Vårlik av Mons Kallentoft.  Deckaren som har Linköping som skådeplats.  

Malin Fors hör av någon anledning både levandes och dödas röster. Detta vet kollegorna förstås inte något om. De tycker mest att hon är knepig, lynnig men kompetent och med en rackarns intuition.

I övrigt är Malin Fors en rätt stereotypt tecknad personlighet, en Know It All –dam med en nypa mänsklighet som strössel ovanpå.

Brottet som begås i ”Vårlik” är inte heller bara ett personligt brott, det tycks ligga något i det som angår det allmänna, som kanske till och med har rötter i ett slags uråldrig, mytologisk ondska. Den som man hittar i Dantes ”Inferno”, de grekiska myterna, ja själva mörkrets hjärta.

”Vårlik” är en roman om ren och skär ondska.  Lite väl övertydligt predikas gohet och ondska och trycks ner i halsen på mig som läsare. Ändå fortsätter jag läsa. Storyn är spännande och Malin och hennes kollegor kämpar för att vinna striden. Det goda mot det onda.

En bomb smäller i centrala Linköping. Bitar av små barn sprids över brottsplatsen och frågorna haglar. Vilka är barnen? Varför mördar någon barn? ÄR det barnen som är måltavlorna i denna tragiska historia eller är det Finansfolket och marknaden som ska sättas på plats?

Vem eller vilka är det som pratar direkt in i Malins huvud. Hur hänger det de berättar ihop med det hon ser framför sig? Det saknas helt klart pusselbitar som varken brottsplats, vittnen eller rösterna tycks vilja eller kunna ge polisen.

Det är ett synnerligen obehagligt scenario Kallentoft målar upp. Inget för den kräsmagade direkt.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag tror det är helt otänkbart att något liknande skulle kunna hända. Vi som bor i och runt t ex Malmö, har sett och hört alldeles för mycket för att tvivla. Ondskan i dess renaste form finns. Tyvärr.