Det var inte så länge sedan jag läste Skuggsida av Belinda Bauer och tack och lov kom Ni älskar dem inte rätt så snabbt. Det är aldrig skoj att vänta flera år på en fortsättning i en serie som man tycker är spännande. Bauers böcker är en rätt så ny bekantskap för mig men det har varit en överraskning hurpass spännande de är.

Handlingen

Boken tar vid lite mer än ett år efter där Skuggsida slutar. Så om du inte läst Skuggsida så varnar jag för lite spoilers som kan dyka upp.

Lugnet i den lilla byn Shipcott har åter igen rubbats då en trettonårig flicka försvinner utan ett spår från bilen där hon väntar på sin far som är ute med sitt jaktlag. På platsen finns en lapp: ”Ni älskar henne inte.” Handfallna börjar polisen söka efter den försvunna flickan men de har absolut ingen aning vad som skett. Ingen lösensumma begärs: flickan är bara borta. Sen försvinner ytterligare ett barn, en nioårig pojke och polisen börjar frukta det värsta.

Polisen Jonas Holly har på något sätt tagit sig tillbaka till vardagen efter den tragedi som drabbade honom och nästan kostade honom hans liv. Han kastas nu in i utredningen trots sitt bräckliga tillstånd och svär på att finna barnen oskadda. Men hur mår han egentligen? Och är det verkligen en bra idé att han faktiskt fortsätter att jobba som polis. Vad hände egentligen den där dagen för mer än ett år sedan? En såg något och han är övertygad om att Jonas inte kan beskydda byn. Det är snarare tvärtom.

Mina egna tankar

Jag ska försöka undvika att referera till Skuggsida för mycket eftersom jag inte vill förstöra läsupplevelsen för er. Men jag måste snudda vid den eftersom vad skedde i den boken spelar en stor roll för handlingen i Ni älskar dem inte.

Handlingen är spännande och man läser det med en långsamt stigande spänning. Det jag har märkt av Bauer stil är att den är långsamt krypande och man läser med en ganska diffus obehagskänsla i magen. Det är väldigt svårt att peka ut exakt vad den krypande känslan kommer ifrån. Ja, det är ju obehagligt att läsa om hur barn försvinner och det är obehagligt eftersom man inte vet vad som hänt men den där krypande känslan kommer utöver själva handlingen. Man får känslan att det hänger ett sorts domedagsmoln över Shipcott. Det är som en förbannelse ligger över hedarna där seriemördaren Arnold Avery begravde sina unga offer.

Boken är spännande rakt igenom, från första till sista sidan och jag vill inte riktigt att den ska ta slut. Nu måste jag ju vänta tills nästa kommer ut. Jag är övertygad om att det kommer en ny bok i serien även om man givetvis inte kan vara säker. Men det känns som om det finns mer i Shipcott att hämta….