Måste erkänna att den faktiskt var väldigt bra… Jag var väl nästan sist i hela Sverige med att läsa denna så jag drar inget av handlingen. Istället skulle jag vilja lufta lite synpunkter… Det första som slog mig var att jag tyckte att Stieg Larsson bitvis kändes som en manlig version av Camilla Läckberg. Båda skriver väldigt berättande och jag tyckte till och med att deras språk var likartat (nu kommer säkert någon att bli upprörd.. men men…).

Larsson verkade dessutom vara väldigt kär i tekniska detaljer. Om jag skulle låssas att detta blogginlägg var skrivet av Larsson själv skulle jag någonstans vara tvungen att peta in i texten att detta inlägg skrevs tidigt en morgon på en Apple Macbook pro Intel Core Duo 2.16 Ghz med 17″ skräm, 2 gig i ram och med en 320 gig black scorpion hårddisk som nyligen hade inhandlats på Webhallen i Stockholm…

…Visserligen tycker även jag att tekniska detaljer är väldigt kul, en nackdel är dock att dessa bitar får boken att åldras väldigt snabbt. Tekniska specifikationerna på en värsting dator från 2002 är inte särskilt upphetsande  idag…

Tillsist vill jag bara säga att boken inte hade varit något att ens höja ena ögonbrynet över om det inte hade varit för Lisbeth Salander! Hon måste utan tvekan vara deckarvärldens nya superstar! Vilken karaktär!?  🙂