Det är 50-tal och Gwennie Morgan är 12 år gammal.

Gwennie Morgan är inte som andra barn. På nätterna flyger hon över sin walesiska hembyggd och ser ibland konstiga saker, varsel om sådant som ska hända. När hon försöker berätta om detta får hon skäll av sin mamma som är rädd för att dottern ska framstå som konstig. Gwennie hör vad mamman säger, men kan inte kontrollera sin livliga fantasi och med sitt öppna sinne ser hon ofta sådant som en vuxen inte skulle lägga märke till.

En man hittas död och Gwennie bestämmer sig för att hjälpa till

En dag kommer inte mr Evans hem efter arbetet och när han hittas mördad i stadens vattenreservoar tar det inte lång stund innan folk börjar prata. Skvallret når även Gwennies öron och eftersom hon är mycket fäst vid mrs Evans och hennes flickor (som hon ofta sitter barnvakt åt) bestämmer hon sig för att starta en egen utredning för att lista ut vad som hänt med mr Evans. På sitt barnsliga sätt rör hon om ordentligt genom sina frågor och får sedan länge glömda hemligheter att stiga upp till ytan.

Ingen riktig deckare

Jorden sjunger i B-dur är egentligen inte någon deckare, utan snarare en roman med ett litet mysterium inbakat som löper som en röd tråd genom boken. Författaren, Mari Strachan, debuterade med denna bok som 60-plussare, en debut väl värd att vänta på tycker jag!

En detaljerad berättelse med ett uppenbart slut.

Mari har lyckats mycket bra med att sätta sig in i en tolvårings tankesätt och jag tycker om hur boken berättas genom Gwennies naiva ögon. Berättelsen är fylld av detaljer vilket skänker en speciell stämning och ger liv åt historien. Redan i början av berättelsen har man som läsare klart för sig vad som hänt, men för 12 åriga Gwennie är det inte lika uppenbart. Men spelar det då någon roll att mysteriet inte är någon hemlighet för mig som läsare? Nej, inte alls. Det handlar minst lika mycket om hur det är att vara ung och inte bli sedd för den man är, om hur det är att bli vuxen, om uppoffringar, orättvisor, om vad som är normen för mänskligt beteende och om hur att ”göra det rätta” ibland kan tvinga en att tänja på gränsen för sanningen.