Paula Polanski – en pseudonym

När jag läste om den här boken blev jag onekligen nyfiken. Boken som är relativt kort (ca 250 sidor) är skriven under en pseudonym och översättare är Håkan Nesser. Det känns tämligen rimligt att det är Nesser själv som författaren när man inser att boken är förlagd till Van Veeterens fiktiva land.

Handling

Boken börjar med att författaren Max Schemling, får ett brev från Tibor, en  gammal skolkamrat han knappt kommer ihåg  Denne ber om en tjänst som han anser att Max bör uppfylla eftersom Max står i skuld till honom. Trots en stark motvilja till förfrågan så är det något som ändå gör att Max ändå kontaktar mannen och får höra/läsa en osannolik historia om mannens liv. Som i de flesta av Nessers böcker (om det nu är Nesser) så är det stora livsfrågor som behandlas och manar till eftertanke. Skuld, straff och hur man hanterar, eller inte hanterar, besvikelser i livet är centrala i den här berättelsen.

Gåtfull lek med form och genre

Det här är ingen deckare. Men genren är viktig för romanen. Utan att avslöja för mycket så kan man säga att boken i sig är ett mysterium. Vem är författaren, vem är berättaren och vad är det för tjänst som ska utkrävas? Även om man kan ana/gissa sig till en hel del så går det inte riktigt att pussla ihop alla bitarna förrän i slutet. Boken har många citat som fastnar. Ta till exempel den här meningen som är början på Tibors redogörelse.

”Jag är en sopprot. Har alltid varit, kommer alltid att vara. Min pappa talade om det tidigt för mig, jag var kanske sju eller åtta. Bara så du vet, Tibor, sa han, du är och förblir en sopprot. Du kan inte rå för det och inte göra någonting åt det. Det är inte ditt fel men det är bäst att ta skeden i vacker hand.”

Jag tycker det här var en finurlig bok med mycket allvar men skriven, gissar jag, med en rätt stor dos humor och lekfullhet. Anagrammet har jag fortfarande inte lyckats lista ut. Hör gärna av er om ni lyckas lösa det!