Möt Tove Alsterdal

Hej Tove Alsterdal, välkommen till Deckarhuset!

vand-dig-inte-om-180x277

Berätta lite för oss om din senaste bok, Vänd dig inte om.

Jag ville skriva Beckomberga – mentalsjukhuset där jag började jobba när jag var 18 år, men som nu är nedlagt och förvandlat till flotta bostäder. En man, Svante, har flyttat in med sin nya unga fru. I skuggorna utanför står hans exfru Eva och tänker att det kanske inte är för sent. När han mördas samma kväll blir hon misstänkt.
Där finns också ett vittne till mordet, tiggaren som sitter utanför affären och sedan försvinner. Liksom i alla mina böcker drar den här historien iväg ut över gränserna, i jakten på sanningen.

Hur började din författarkarriär?
Med en idé som var så bra att jag var tvungen att skriva den. Jag var frilansjournalist och skrev dramatik och tänkte den först som film, men det skulle kosta minst 40 miljoner eftersom den utspelar sig i sex länder, så då bestämde jag mig för att skriva en roman istället. Den handlar bland annat om dem som dör i Medelhavet, heter Kvinnorna på stranden och kom ut 2009. Den såldes till rätt många länder och ska bli brittisk TV-serie.
Med den upptäckte jag att jag kunde.

Hur skulle du beskriva dina böcker för någon som aldrig har hört talas om dem?

Det är deckare utan någon traditionell detektiv, internationella thrillers utan spioner. Det är människorna som drabbas av brottet som är huvudpersonerna, som måste lösa gåtan för att överleva. I historierna finns alltid inslag av verklighet och oftast är det kärleken som är drivkraften, snarare än ondskan.

Hur tänker du om jag säger att jag inte upplever dina böcker helt som regelrätta deckare, mera som nutidshistoria?

Jag gillar ju att väva in både nutid och historia och inspireras av verkligheten, men det får aldrig gå ut över spänningen. Jag ser det som att jag gömmer en roman inuti deckaren, nästan ett klassiskt ödesdrama. De handlar mer om livet än om döden.

Hur ser processen ut när du skriver, hur mycket av tiden är research och hur mycket är skrivtid?

Jag gör väldigt mycket research. Även om historien är påhittad så ska det kännas sant, och mycket är också sant. Jag läser högvis och reser till alla platser där mina karaktärer rör sig, hittar husen där de ska bo och ofta till och med människorna de ska möta. Men det största jobbet är ändå alltid skrivandet och när jag väl skriver måste jag glömma researchen, den ska bara finns som en kunskap i min kropp, som om jag själv hade levt den. Man får aldrig skriva något bara för att det ska märkas hur mycket man vet.

Jobbar du med synopsis eller med ”ingivelser i stunden” ?

Bådadera. Jag gör noggranna synopsis, mina historier är så pass komplexa att de kräver det och jag måste veta vart jag ska. Men när jag börjar skriva så ändrar jag hela tiden och måste vara öppen för vad som händer och dyker upp, annars dör det.

I vilket stadie i processen släpper du in någon annans ögon och vems ögon är det?

Redan på idéstadiet släpper jag in Liza Marklund, vi har alltid diskuterat våra historier och läser varandras texter från de första 30-50 sidorna och sedan genom hela boken. Ingen annan får läsa förrän hon har gjort det, hon är mina andra ögon och den som förhindrar att jag blir blind och går vilse.

Har du några författarförebilder? I så fall, vilka? Och varför?

John le Carré är en, han är ju mästaren av internationella thrillers. Man kan säga att jag rör mig i hans fotspår men utan storpolitik och spioner, i mina böcker är det de vanliga människorna som rör sig över gränserna och de drivs mer av drömmen om ett bättre liv än av maktbegär.
Joyce Carol Oates är en annan förebild, hennes romaner börjar oftast med död utan att för den skull vara deckare, hon rör sig i ett liknande gränsland mellan genrerna där jag känner mig hemma.

Låt oss säga att du skulle skriva nästa bok ihop med en annan författare, vem skulle det då vara?

Ingen aning. Jag jobbar gärna ihop med andra när jag skriver teater och film, men böckerna har jag svårt att tänka mig att skriva tillsammans. Skulle jag göra det skulle det vara med någon som brinner för samma idé och att den idén är starkare än min vilja att bestämma allting själv. Det kanske händer, men med vem har jag ingen aning.

Vad har du för tips till våra läsare med författardrömmar?
Skriv! Om din idé är tillräckligt stark så lägg ner det jobb som krävs. Det handlar om flera års arbete, så sätt igång. En roman skriver inte sig själv. Ibland måste det bli dåligt innan det kan bli bra, det är inte magi, det är en arbetsprocess. Och snegla inte så mycket på andra utan skriv det som sätter igång något i dig själv, som drabbar dig.

Våra läsare är, som alltid, mycket nyfikna på att lära känna våra duktiga svenska författare, så tusen tack för att du tog dig tid att prata med oss!

Hälsningar Mi

Grannen

Mord eller självförsvar?

När man åker på semester är det vanligt att man ber någon (vän eller granne) att ta in posten och vattna blommorna. Man tror inte att man också ska behöva be vederbörande (som i det har fallet var en vän, inte granne tack och lov) att också kolla så den amerikanska polisens specialstyrka (SWAT team) inte förstörde något hemma hos oss i jakten på grannen (!) som skjutit en man till döds. Men det är precis vad som hände oss i sommar.

”Det hade man aldrig kunnat tro om honom.” Liknande meningar brukar höras i intervjuer med vänner/familj/grannar vid sådana här tillfällen och precis så kände jag. Ändå dog en man precis utanför vår ytterdörr.

Helt overkligt

Vi var väldigt tacksamma att vi var på semester i Sverige så vi slapp evakueras en hel natt då sökandet efter grannen fortfarande pågick. Vi kunde se vårt radhuskomplex på nyheterna och det kändes som en film, vilket nog var lika bra det.

oland

Vår utsikt under semestern (så tacksam att vi var på semester just då)

Många frågor

Jag ställde mig en del ganska triviala frågor. Skulle var dörrmatta tas som bevismaterial, skulle det finnas blodspår, skulle hans rumskompisar fortfarande bo kvar, och vem skulle ta hand om hans hund?

En vecka senare då vi kom hem låg dörrmattan kvar, det fanns inga blodspår (men ett väl tilltaget minnesmärke på trottoaren), rumskompisarna hade flyttat ut (grannens mamma hade flyttat in temporärt medan försäljningen av huset pågick) och hunden var inte grannens utan tillhörde rumskompisen.

Men ännu större frågor fanns kvar. Vad hände egentligen? Och varför? Och vad kommer hända nu? Det enda jag vet med säkerhet är att min motvilja mot USAs frikostiga vapenlagar kvarstår.

Kan man dö två gånger?

image Återigen låter Persson sin omoraliska, odrägliga men oemotståndliga kommissarie Bäckström äntra scenen. Den här gången har han fått ett, till synes oförklarligt, brott på halsen. Ett skelett av en kvinna hittas nedgrävd på en ö utanför Stockholm. Problemet är bara att kvinnan enligt alla register och bevismaterial dog i Tsunamin redan 2004. Mordfallet levereras i form av kraniet av Bäckströms lillgamla granne Edvin 10 år som Persson verkar ha skapat som en hyllning till Mästerdetektiven Blomkvist. Edvin kan vara den enda person i världen som Bäckström faktiskt skulle göra nästan vad som helst för även om han intalar sig själv att han mest är bra att ha för att kunna skicka till affären och köpa groggvirke. Till och med tuffa Annika  ”Ankan” Carlsson har ett gott öga till lille Edvin.

 

Storyn är i tunnaste laget. Jag saknar tyngden i  själva brottet och det aktuella ämnet/temat i förra boken. Lite internationell brottslighet och stormaktsspel är aldrig fel även om idén om det ”omöjliga brottet” inte var så dum. Lite mer Lisa Lamm eller Lisa Mattei bakom den bokstavligen stora mannen hade varit att föredra. Ankan och Nadja tar till viss del över den den rollen men de är inte på samma nivå som Mattei. Ett plus till den hemska åklagare teamet får på halsen vilket genast gav mig bilden av dolores Umbridge i Harry Potter-böckerna.

 

Jag älskar Bäckström och vill absolut ha med honom i Perssons böcker. Jag minns att jag saknade honom i Bombmakarens och hans kvinna. Småskrattar gör man om man inte är helt befriad från allt vad humor heter. Men! Det finns en gräns även för mig, man blir till slut rätt mättad av snack om supersalamin och alla elaka tankar, hur roliga de än är. Kan han få vara med delvis i böckerna (ca 33 % kanske är lagom) är jag nöjd men jag hoppar gärna en till bok med honom som huvudkaraktär.

Slutet på sommaren

Anders de la Motte är en unik deckarförfattare som kom med något helt nytt med sin Geim-trilogi 2011 – en actionspäckad/fartfylld thriller-serie men mimageed humor med den sköna unga killen HP som antar en mystisk utmaning han inte kan motstå. Flera av oss på deckarhuset har hyllat den serien! Sen kom MemoRandom följt av UltiMatum i en superhårdkokt thriller-serie utan minsta spår av humor. Med Slutet på sommaren har han verkligen bytt stil och genre.

 

Boken handlar om Veronica som kommer från en by i Skåne men som nu bor i Stockholm. När hon var i yngre tonåren försvann hennes lillebror Billy 5 år spårlöst och familjen slogs i spillror. Veronica är i allra högsta grad präglad och skadad mentalt av händelsen och hankar sig fram med ett jobb som sorgeterapeut som hon knappt klarar av att behålla. Hon arbetar under ”övervakning”. När en ny man i hennes sorgegrupp berättar om hur hans barndomsvän försvann spårlöst för många år sedan tvingas hon möta sitt förflutna och ett besök i hembygden blir nödvändig. Gamla sår rivs upp och många i samhället är inte så förtjust att hon gräver i det förflutna. Frågan är vad som egentligen hände med hennes lillebror…

 

Kanske blir en del besvikna efter att ha läst hans tidigare böcker men det finns en förklaring till stilbytet. Under sommaren har Slutet av sommaren gått som följetong i Sydsvenskan och i en intervju med dem förklarar de la Motte att boken kom till efter att hans far blev sjuk. Det satte igång tankar om barndomen och är nog anledningen till att den här boken är väldigt melankolisk. Den är enligt honom mer lik honom privat men mindre yrkesmässigt.

 

Boken behandlar obearbetade trauman, familjeförhållanden, nedärvda roller/synder. Saker som aldrig blev sagda och saker som aldrig borde ha sagts. Det är också en bok där stad och landsbygd krockar. För, som han skriver i boken, det finns två typer som växer upp på landet. De som stannar kvar och de som drar så fort de bara kan. Det är ingen svår gissning vilken typ Anders de la Motte är och det märks för det är inte direkt någon skönskrivning av landsbygdens även om vissa minnen så klart är är idylliskt fina.

 

Det här är absolut ingen dålig bok. Författaren har fått språkets gåva och de psykologiska skildringarna, miljöerna, familjeförhållande och konflikten mellan stad/land är välgjorda. Den melankoliska stämningen är det heller inget fel på men det är svårt att inte jämföra med hans tidigare böcker. Om man ändå försöker bortse från dem så är det här en bok med teman och karaktärer som känns väl igen. Tänker bland annat på Nele Neuhaus Snövit ska dö som är riktigt riktigt bra (Flickor i en liten by försvann spårlöst för många år sedan och ingen vet vad som hände) och halvneurotiska kvinnliga huvudkaraktärer finns det nu lite väl många av i svenska deckare… Om jag får önska så är det nog att Anders de la Motte återgår till sin unika nyskapande stil för där är han som allra bäst!

 

Glitter, glamour och gala

Precis som Babsan sjunger gillar vi “glitter, glamour och gala” (googla på Jetset-Babsan om du inte vet vad jag menar). I USA finns det gott om litterära priser med medföljande prisutdelningar. I Sverige är vi inte lika duktiga på att belöna oss och andra, men det har kommit flera nya deckarpriser de sista åren. Jättekul tycker vi, för visst är det kul att dra på sig galaklänningen och fira!

Svenska deckarpriser

Svenska Deckarakademin

Svenska Deckarakademin har delat ut pris till bästa till svenska översatta kriminalroman sedan 1971, och sedan 1982 delar man också ut pris till bästa svenska kriminalroman. Förra året vann Anders de la Motte.

Stora Ljudbokspriset

Stora Ljudbokspriset delades ut för första gången 2009, kategorin Deckare kom 2013, och den glittriga galan 2015. Dan Buthler & Dag Öhrlund vann i år.

Årets bok

Bonniers Bokklubbar har i år lanserat utmärkelsen årets bok och vi finner några deckare bland de nominerade. Vi ser gärna en speciell deckarkategori nästa år.

Crimetime Specsavers Award

2015 startades deckarfestivalen Crimetime Gotland där priset Crimetime Specsavers Award delas ut till årets deckardebut. Stefan Ahnhem vann det första priset. I år vann Mariette Lindstein. Dessutom hade priset utökats till fyra kategorier. De tre nya kategorierna är årets barndeckare (Åsa Larsson, Ingela Korsell, Henrik Jonsson  fick pris för PAX-serien), årets deckarförfattare – läsarnas pris (Emelie Schepp), samt hederspriset (Maj Sjöwall).

 

MarietteLindstein

Mariette Lindstein vann Crimetime Specsavers Award 2016 för Årets deckardebut

Skandiaviska priser

Glasnyckeln

Glasnyckeln har delats ut av det Skandinaviska Kriminalsällskapet sedan 1992 för bästa kriminalroman eller novellsamling. Henning Mankell, Stieg Larsson och Johan Theorin är några av de svenska vinnarna.

The Petrona Award

The Petrona Award är pris som har delats ut i England till bästa skandinaviska deckare sedan 2013. Liza Marklund, Leif GW Persson har vunnit det priset.

Rivertonpriset

Rivertonpriset är ett norskt litterärt pris som har delats ut årligen sedan 1972. Priset ska gå till författaren av årets bästa norska kriminallitterära arbete.

Pelle Rosenkrantz-priset

Palle Rosenkrantz-priset är ett danskt, årligt, litterärt pris för den bästa kriminalroman som under året utgivits på danska. Priset utdelas av Den danska Kriminalakademien.

 

Har jag missat några priser? (Hojta till i så fall.) Visst ja, vi har ju nobelpriset i litteratur också, men det lär nog dröja innan en deckarförfattare kammar hem det.

Det hemliga brödraskapet från Wien

Jag gillar konspirationsdeckaremen men det är en konst. Tricket är att  få läsaren att tro – i alla falimagel medan man läser – att det här skulle kunna  hända i verkligheten. Sen ska det vara spännande, smaskiga/äckliga detaljer, massa cliffhangers, intressanta karaktärer och en lagom komplicerad intrig. Jag måste säga att jag är imponerad. Det här är en riktigt bra konspirationsthriller. Norrmannen Ingar Johnsrud har gjort ett riktigt bra jobb!

 

På en gård, utanför Oslo, där en kristen sekt håller hus upptäcker man en massaker. Någon har skjutit ihjäl flera av männen men resten av sekten är borta, både män, kvinnor och barn. Massakern får extra mycket uppmärksamhet när man upptäcker att en av de försvunna är dottern och barnbarnet till en välkänd politiker. Misstankarna leder genast till en islamistisk grupp som sekten varit i fejd med, men är det verkligen så enkelt?

 

Temat är en politisk krutdurk med kulturella motsättningar. Det blir inte mindre spännande när storyn kopplas till rasbiologi från 1930-talet. Huvudpersonen polsen Fredrik är en lagom sympatisk man som tvingas samarbeta med Kafa från säkerhetspolisen.

Ny deckardebutant

imageLisa Bjurwald är en erfaren och prisbelönt journalist som har skrivit flera reportageböcker om extremhögern i Europa, varit ledarskribent i bl a DN och SvD. Nu debuterar hon som deckarförfattare med boken Tills bara aska återstår.

 

Som så många andra deckarförfattare idag använder sig Bjurwald av sina erfarenheter från sitt ursprungyrke och det ger en tyngd till trovärdigheten i berättelsen. Det är tydligt att hon brinner för frågor om rasim och kvinnoförtryck. Händelserna i boken är otäcka och inget för den kräsmagade, men framför allt är det obehagligt för att det mycket väl skulle kunna gå till så här i verkligheten. Antagligen är verkligheten t om ännu värre.

 

Så långt är allt bra, trovärdighet och spänning finns. Hur är det då med persongalleriet och språket. Rebecka Born är specialpolis inom Sektionen för särskilda hot (SSH) som kämpar mot terrorism och organiserad brottslighet. Rebecka skickas till Värmland för att utreda morden två brända svarta kvinnokroppar. Seriemördare, psykopst och ockultism är några av teorierna,Rebecka är neurotisk, med traumatiskt förflutet, försummar sina barn för jobbet, mycket egensinnig och så klart väldigt intelligent och envis. Dessutom finns det en ”häxaura” över henne.  Jag är inte jätteimponerad. För mig känns hon alldeles för overklig. Det känns som att hon har fått alla ”udda” egenskaper som finns för att sticka ut vilket är svårt när det redan uppfunnits karaktärer som Lisbeth Salander m.fl. Introverta, udda, kaxiga kvinnor som tar för sig sexuellt  är faktiskt lika tröttsamma och stereotypiska som den överviktige medelålderns kommissarien. Det är verkligen  synd när storyn är så trovärdig och bra i sig.

 

Vad blir då slutsatsen? I början av boken störde jag mig lite på några klichéer språkmässigt och hade  svårt att ta till mig Rebecka Born men språket tog sig i samma takt som själva storyn växte fram och då blev det sträckläsning! Vem vet? jag kanske kommer gilla Rebecka Born, kanske inte… Kan hon få bli lite mer normal? Lösa lite barndomstrauman vore önskvärt. Det jag vet är att Lisa Bjurwald gott kan få fortsätta omvandla sitt grävande i journalistiken till bra deckarhistorier.