Fågelmannen av Mo Hayder

Fågelmannen var den första boken jag läste av Mo Hayder. Jag hittade den av ren slump på biblioteket och tänkte att jag kunde ge den en chans eftersom det var en kvinnlig, engelsk deckarförfattareoch det brukar ofta vara en bra kombiation. Egentligen så är det otroligt att jag gav Hayder en ny chans efter den här boken för första intrycket var väldigt kluvet. Fågelmannen är nämligen väldigt blodig och väldigt grafisk. Nästan så en får lägga ifrån sig boken ibland för att det blir bara för mycket. Så jag vill utfärda en sorts varning först, ungefär som det görs på tv innan ett extra blodigt avsnitt av en deckare visas: ”Vi vill varna känsliga tittare för scener som kan verka störande.”

Handligen

Ett antal kvinnor hittas mördade ppå ett skrotupplag i närheten av Milleniedomen i London. Morden är ovanligt grymma och Londonpolisen inser snart att de har att göra med en extremt vriden seriemördare som lämnar en alldeles särskild signatur: en liten, levande fågel insydd i offrets bröstkorg.

Jack Caffery är hjälten som ska lösa fallet. En kriminalkommissarie plågad av sin brors försvinnande i barndomen. En gåta han fortfarande försöker lösa samtidigt som mannen, en dömd pedofil, som misstänks för broderns försvinnande fortfarande bor i huset intill.

Lite tankar

Fågelmannen är första boken om Jack Caffery men den ingår inte i The Walking Man-serien. Den gavs först ut av B. Wahlströms 2001 i Sverige och de gav även ut Trädens Tystnad och Tokyo. Men sedan så försvann Mo Hayder från den svenska marknaden tills Modernista plockade upp henne och började ge ut hennes nya böcker men även hennes äldre i en ny översättning. Roligt, tycker jag.

Men åter till det grafiska och sexuella våldet som återges i boken. Jag är fortfarande kluven till det. Normalt sett så blir jag för illa berörd av för grafiskt sexuellt våld i böcker. Oftast gör det att jag får avsmak för boken istället för att få en spännande läsupplevelse. Millenietrilogin är ett sådant exempel. Det räckte med den hemska våldtäkten på Lisbeth Salander i början av första delen för att jag skulle få total avsmak för böckerna. Jag klarade helt enkelt inte av det. Kanske är jag för känslig ändå?

Madonnan i Notre-Dame

Alexis Ragougneau

Är en fransk manusförfattare som debuterade som deckarförfattare med den här boken. Han har även arbetat i Notre Dame som spelar en central roll i den här boken

Jungfrudöd

En ung vacker kvinna klädd i vitt hittas död i kyrkan. Åklagare Claire Kauffman leder utredningen som verkar solklar efter att en fantatisk religiös man kan kopplas till fallet. Den enda som fattar misstankar är Fader Kern, en präst verksam i kyrkan.

Dyster och kuslig miljö

Katedralen Notre-Dame ger en dyster bakgrund till karaktärer som är plågade och vilsna. Boken är välskriven med fokus på karaktärernas psyke och mindre på själva mordgåtan. Om man gillar det är en smaksak.  I övrigt hade jag önskat att man fick ”se” lite mer av Paris. 

 

 

Deckarna!

Tv-sidan har varit nedlagd och jag har inte postat något här på ett par veckor. Anledning… Ej fungerande internet. Finns det något mer frustrerande?? Nu är jag tillbaka och kommer att lägga ut lite recensioner. Tills dess vill jag tipsa om kvällens höjdpunkt! 

SVTs nya deckarserie Deckarna startar idag kl. 21.00 (Svt1)! Missa inte det 6 av våra främsta deckarförfattare samtalar och berättar om sitt liv och författarskap. Först ut är Roslund/Hellström

The Monogram Murders (Poirot) av Sophie Hannah

Tydligen har Agatha Christies släktingar gett tillstånd till Sophie Hannah att skriva en ny Poirot historia. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska tycka om det. Efter mycket övervägande lutar jag nog åt att vara ”försiktigt positiv” inställd till det hela, så länge det görs snyggt och med respekt för både karaktärerna och Christies författarskap.

Första boken… för jag antar att det kommer att komma fler?

The Monogram Murares innehåller alla ingredienser för ett klassikt Poirot mysterium. Det börjar med ett mord där offret hittas med en manschettknapp med ett monogram ingraverat inne i munnen. Poirot blir av en slump indragen i det hela och lösningen på mysteriet hittas efter en lång utredning med flera red herrings längs vägen.

Uppbyggnaden av historien känns dock enligt mig inte som en traditionell Christie roman, den känns istället mer som en modern deckare. Är det bra eller dåligt? Det vet jag faktiskt inte. När det kommer till Poirot är jag väldigt färgad av tv-serien med David Suchet i huvudrollen. Jag har sett vartenda avsnitt och för mig ÄR David Suchet Poirot. Tv-serien skiljer sig dock väldigt mycket från böckerna på sina ställen, därför har jag ibland svårt att hålla isär originalböckernas Poirot från tv-seriens när jag jämför med den nya boken.

Sammanfattning

Jag måste säga att jag tycker Hannah har lyckats ganska bra med det mesta. Stilen känns som en uppdaterad Christie och Poirot är porträtterad som han borde vara. Handlingen hamnar dock inte på min topplista över Poirot mysterium även om den inte hamnar på botten heller. 

Klart läsvärd!