Två starka och oemotståndliga kvinnoporträtt

– när två fantastiska deckarförfattare fattar pennan.

 

Den ena är Gone Girl av Gillian Flynn och den andra är Hustrun av A.S.A Harrison. Det kan te sig lite underligt att göra en jämförelse mellan två mycket bra böcker. Men det är också därför det blir intressant. För inte nog med att båda böckerna är bra, de är även mycket lika varandra, vilket man skulle kunna tro borde ligga dem i fatet. Jag råkade av en slump läsa den ena boken direkt efter den andra vilket gjorde upplevelsen om möjligt ännu märkligare. Det var som om författarna vid samma tillfälle tilldelats en synopsis som de sedan skrivit varsin bok efter hemma på kammaren. Resultatet är två snarlika men samtidigt märkligt spegelvända deckare. Ännu märkligare är faktumet att böckerna utkom samma år.

 

Uppläggets symmetri:

 I båda böckerna indelas varje kapitel per vardera person. I Gone Girl är det försvinnandet som markerar startpunkten, sedan följer ” dagar sedan försvinnandet” från huvudpersonerna Amys och Nicks sida. I Hustrun varvas kort och gott kapitlen mellan ”Hon” och ”Han”. Det intressanta är såklart vems historia det är som berättas. Läsaren slussas tålmodigt mellan sina berättare tills hen sakta börjar upptäcka att det finns en historia även mellan det som sägs mellan de båda paren. 

 

Starka kvinnoporträtt i fokus:

 Bara titeln, om vi börjar där, indikerar synvinkel.  De är båda grundligt uttänkta och geniala i sin enkelhet. Vi har förstått av Gone girl att det är en kvinna som är försvunnen. Men titeln är mycket mer brilliant än så då den även inrymmer Amys sinnestillstånd. I Hustrun är det lätt att förstå att det är den kvinnliga gemålen man kommer att följa – utifrån hennes relation till sin make. Hustrun är således inte utbytbar mot t.ex. ”Kvinnan” eller något annat epitet för den delen. Och det är inte oviktigt i sammanhanget, tvärtom. Det är i hennes roll som hustru som hon har skapat sig sin identitet och sitt liv. Båda kvinnorna är intelligenta, svala, vackra och framgångsrika.  Men likheterna slutar inte där…

 

UTFÄRDAR EN ORDENTLIG SPOILER ALERT!! Läs ej vidare innan ni läst böckerna, eller hoppa till ”eftermälet” längre ned på sidan. 

 

Vinden vänder:

Man kan säga att båda dessa kvinnor delar något annat mycket mörkare; de balanserar på vansinnets gräns. Då båda kvinnorna inser att de blir bedragna händer det något i dem. Något går sönder men ytan är lika perfekt som förut. Sakta möglar det inuti dem och båda ser ingen annan utväg än att själva göra slut på förfallet. Båda kvinnorna kontrollerar och utstakar en plan. Den ena genom påfrestande kval och den andra genom iskallt överläggande. De delar även en historia om att ha blivit utsatta för övergrepp; den ena på riktigt, den andra på låtsas. I båda fallen är ”den andra kvinnan” deras totala motsats; ung, naiv, varm och närvarande. Båda männen är hyfsat enfaldiga och vardagliga. Det faktum att båda kvinnorna går segrande ur striden ger en kalla kårar längs ryggen långt efter att man läst klart. Kanske är det vad som gör dessa deckare så bra.  

 

Eftermälet: 

På omslaget till Hustrun som utgavs 2014 i svensk översättning på Massolit förlag föreslås just Hustrun som en bok att läsa för dem som har Gone Girl-abstinens. Personligen tycker jag att man kan smälta några böcker mellan dessa två för att ge dem ömsesidig rättvisa. Författaren A.S.A Harrison avled dessvärre samma år som Hustrun kom ut. 

Gone Girl är Gillian Flynns tredje bok och för oss som längtar ihjäl oss på nästa redan nu kan trösta oss med att Gone Girl kommer ut som film på biograferna redan idag (3 oktober) i regi av David Fincher.

Trailer för Gone girl här. 

 

Sanningen om fallet Harry Quebert

Ung begåvad författare

Den här boken har blivit en succé runt om i världen. När jag hade läst boken och kommit till sista sidan fick jag syn på en bild av författaren Joël Dicker på insidan av omslaget. En ung schweizisk man född 1985! och har lyckats få till en bok som känns långt över hans ålder. Livet är orättvist!

Marcus Goldman

är bokens berättarröst. Marcus är en ung författare vars debutbok blev en braksuccé. Problemet är bara att han nu måste skriva bok nummer två och han har fått skrivkramp. Till en början är förläggarna snälla och låter honom hållas men tumskruvarna dras åt allt hårdare när månad efter månad går. Till slut söker han hjälp hos sin mentor Harry Quebert som bor i en småstad på västkusten. Harry är en av USAs mest välkända författare hyllad och prisad för boken Roten till det onda, en kärlekshistoria om omöjlig kärlek.

Mordgåta

När Harry grips misstänkt för mordet på en ung flicka som försvann på 1970-talet hamnar hela landet i chock. Den 15-åriga Nola hittas mördad i Harrys trädgård med ett maskinskrivet exemplar av Roten till det onda. Det ser mörkt ut för Harry men Marcus är övertygad om att hans vän är oskyldig och börjar gräva i det förflutna. Det är en liten ort och många av de som var med när flickan försvann finns fortfarande kvar på plats. Hemligheter grävs upp, och gamla sanningar måste omprövas.

Snillrikt, skickligt och spännande

Boken är verkligen skickligt sammansatt. Den är spännande och har en speciell stämning som passar perfekt till boken. Tekniskt sätt så är boken full av olika tidslinjer, och komplicerade trådar/relationer och tar tag i en rad intressanta ämnen som till exempel  gränsen mellan sanning och fiktion. Hur ska en författare kunna följa upp en enorm succébok utan att få prestationsångest? och småstadsidyllens fina fasad med ett krackelerande inre. Jag kan bara instämma med övriga världen som tycker att det här är en bra bok väl värd att läsa.

Straff – en ovanlig och lekfull ”deckare”

Paula Polanski – en pseudonym

När jag läste om den här boken blev jag onekligen nyfiken. Boken som är relativt kort (ca 250 sidor) är skriven under en pseudonym och översättare är Håkan Nesser. Det känns tämligen rimligt att det är Nesser själv som författaren när man inser att boken är förlagd till Van Veeterens fiktiva land.

Handling

Boken börjar med att författaren Max Schemling, får ett brev från Tibor, en  gammal skolkamrat han knappt kommer ihåg  Denne ber om en tjänst som han anser att Max bör uppfylla eftersom Max står i skuld till honom. Trots en stark motvilja till förfrågan så är det något som ändå gör att Max ändå kontaktar mannen och får höra/läsa en osannolik historia om mannens liv. Som i de flesta av Nessers böcker (om det nu är Nesser) så är det stora livsfrågor som behandlas och manar till eftertanke. Skuld, straff och hur man hanterar, eller inte hanterar, besvikelser i livet är centrala i den här berättelsen.

Gåtfull lek med form och genre

Det här är ingen deckare. Men genren är viktig för romanen. Utan att avslöja för mycket så kan man säga att boken i sig är ett mysterium. Vem är författaren, vem är berättaren och vad är det för tjänst som ska utkrävas? Även om man kan ana/gissa sig till en hel del så går det inte riktigt att pussla ihop alla bitarna förrän i slutet. Boken har många citat som fastnar. Ta till exempel den här meningen som är början på Tibors redogörelse.

”Jag är en sopprot. Har alltid varit, kommer alltid att vara. Min pappa talade om det tidigt för mig, jag var kanske sju eller åtta. Bara så du vet, Tibor, sa han, du är och förblir en sopprot. Du kan inte rå för det och inte göra någonting åt det. Det är inte ditt fel men det är bäst att ta skeden i vacker hand.”

Jag tycker det här var en finurlig bok med mycket allvar men skriven, gissar jag, med en rätt stor dos humor och lekfullhet. Anagrammet har jag fortfarande inte lyckats lista ut. Hör gärna av er om ni lyckas lösa det!

Svart Gryning av Cilla & Rolf Börjlind

Svart gryning

Det här är den tredje boken i serien om Olivia Rönning och Tom Stilton Först kom Springfloden och sen Den tredje rösten. Cilla & Rolf Börjlind är ett gift par och manusförfattare. Tillsammans har de skrivit manus till Beck-filmerna Graven och Arne-Dahl-serien. Rolf Börjlind har även skrivit manus till Jönsonligan-filmerna. Böckerna är mycket visuella vilket inte är konstigt med tanke på att paret är vana att skriva för film.

Man blir glad

Över att få möta Olivia, Tom och de andra igen. Det är välgjorda karaktärer som är omöjliga att inte gilla även om jag störde mig lite på Olivia i de tidigare böckerna. Nu har hon mognat lite även om hon fortfarande gör en del konstiga saker… Dessutom tummas det lite väl mycket på polisregler, sekretess och liknande. Men men, det är precis som i Beck-filmerna, allt är kanske inte så trovärdigt, men det blir lite mer underhållning av det.

Rasistbrott eller hämnd av något slag

Det är vad polisen har att ta ställning till. Två barn mördas brutalt på samma sätt, båda har utländsk bakgrund. Ett mord sker i Skåne där Olivia har fått tjänst som polis och ett i Stockholm. Mordfallen visar sig också ha kopplingar till ett gammalt mordfall som Tom Stilton aldrig lyckades lösa innan han slutade som polis. Fick lite vibbar från Kråkflickan när jag läste den här. Vilket i och för sig kan bero på att jag lyssnar på den trilogin som ljudbok just nu.

Hur många böcker blir det?

Det känns som om de hade kunnat avsluta serien här och det hade funkat rätt bra men skickliga manusförfattare som de är så har de så klart lämnat öppningar för en fortsättning. I Tom Stilton känns det som att de har planterat en rad hemligheter och spår som gör det intressant med en fortsättning och Abbas, som knappt var med alls i den här boken, ska vi inte tala om. Där kan det rymmas en hel egen bokserie. Till våren kommer en TV-serie baserad på första boken Springfloden. Den tror jag kan bli riktigt bra! Undrar vilka skådespelarna blir? Vilka svenska skådespelare har vi med latinamerikanskt påbrå?  och vem passar som Tom? Medelålders och lite slitet utseende, fast ändå snygg. Bara det inte blir Persbrandt så är jag nöjd. Han får hålla sig till Beck!

 

Intervju med Jenny Rogneby

Foto: Mikael Eriksson

Jenny Rognebys första kriminalroman Leona – Tärningen är kastad släpptes nyligen. Boken var en frisk fläkt och omöjlig att lägga ifrån sig.

Jenny, välkommen till Deckarhuset!

För de läsare som inte vet vem du är än, kan du berätta lite om dig själv?

Jag är 40 år, kriminolog och jobbar som brottsutredare på Citypolisen i Stockholm. Jag är född i Etiopien och uppväxt i Boden i Norrbotten och bor i Stockholm sedan många år tillbaka. Jag har precis gett ut min första kriminalroman Leona – Tärningen är kastad som är den första boken i en serie om polisen Leona Lindberg.

Att vara kriminolog och brottsutredare måste vara en fördel när man skriver kriminalromaner. Men du är också utbildad musikalartist och har arbetat som artist i många år (du har bl.a. har varit förband till Michael Jackson, släppt album i Japan, varit med i Melodifestivalen och turnerat både i Sverige och utomlands), använder du dig av den erfarenheten i ditt skrivande på något sätt och i så fall hur? 

Jag tror att jag alltid har haft en vilja att uttrycka mig konstnärligt. Antingen genom musik, dans, konst, eller som nu, genom skrivandet. Jag tycker att jag har nytta av alla mina livserfarenheter när jag skriver när det gäller att bygga upp karaktärer, miljöer och dialoger. Jag får mycket inspiration av film och musik. Vissa stämningar i musikstycken kan jag exempelvis använda mig av när jag beskriver en stämning i en scen.

Hur började din författarkarriär? Och hur gick det till när Tärningen är kastad blev publicerad?

När jag hade jobbat i några år som brottsutredare dök idén om Leona upp i mitt huvud. En idé som inte ville försvinna. Jag bestämde mig rätt snabbt för att jag måste skriva ner den och kom på tanken att skriva en bok. Jag bestämde mig för att göra ett ärligt försök och på allvar koncentrera mig på att skriva så jag tog tjänstledigt från mitt jobb på Polisen, sålde min lägenhet i Stockholm, alla mina möbler, och flyttade utomlands i ett år för att skriva. Jag flyttade till Malta, en liten ö i Medelhavet där det är lugnt, skönt klimat och det finns inte så mycket som distraherar en – ett perfekt ställe att skriva på.

Hur lång tid tog det dig att slutföra boken och hur mycket av den tiden var research och hur mycket var skrivtid?

Det tog drygt ett år innan jag skickade boken till förlag. Innan det hade jag tagit kontakt med författaren Sören Bondeson som lektörsläste mitt manus. När man som jag har ett yrke inom samma område som man skriver om, har man fördelen av att inte behöva göra så mycket research. Så inte mycket tid har gått åt till det. Däremot var detta det första bokmanus jag har skrivit så jag har lagt ner mycket tid och jobb på att utforska själva hantverket. Hitta mitt eget sätt att skriva osv.

Huvudpersonen Leona Lindberg är minst sagt speciell. Kan du berätta lite om henne och hur gick det till när du skapade karaktären?

Leona var den första karaktären som kom till mig i tankarna. Jag tyckte det var befriande att skriva om en person som efter att i åratal ha levt enligt normen, bestämmer sig för att bryta sig loss från samhällets förväntningar och gå sin egen väg, leva på sina egna villkor. Men Leonas jakt efter att leva ett liv fritt från krav och måsten får ett mycket högt pris. Hon har svårigheter med sig i bagaget som gör att hennes val blir destruktiva och problematiska både för henne själv och omgivningen. Att skriva om en person som bryter mot sociala regler och går över gränser som människor normalt sett inte kliver över, är oerhört intressant. Speciellt att skriva om en kvinna, mamma och polis som ju har många krav på sig utifrån att agera och bete sig på ett visst sätt. Det som händer när Leona inte längre gör det som förväntas av henne, är det som har drivit min berättelse framåt.

Både du och Leona är brottsutredare på Citypolisen i Stockholm; hur har du använt dina egna kunskaper och erfarenheter i ditt skrivande och hur mycket av dig finns i Leona?

Min erfarenhet och kunskap om polisarbete, utredningsprocessen och rättsystemet är en stor fördel för mig och något som jag har mycket användning av i mitt skrivande. Jag har själv jobbat med otaliga utredningar med många olika typer av brott. Alltifrån enklare brott som stölder till grov misshandel, rån, våldtäkter, mord med mera. Jag har hållit otaliga förhör med målsägare, vittnen och misstänkta och inhämtat all övrig bevisning som krävs i en förundersökning. Och eftersom att min första bok handlar om en utredare som utreder ett bankrån så har jag fått väl användning av mina kunskaper.

Det finns en del likheter mellan mig och Leona men främst är det olikheter. Leona är lik mig på så sätt att vi båda är kvinnor som arbetar med att utreda brott på Citypolisen. Leona vill också bort från sitt inrutade vardagsliv och ifrågasätter varför hon ska leva enligt normen. Det är frågeställningar som jag känner igen mig i. Däremot drar sig Leona inte för att bryta regler för att nå dit hon vill och hon har en ganska mörk bakgrund med händelser från barndomen som gör att hon agerar känslokallt i många lägen. Hon beter sig inte så som förväntas av en kvinna, polis, mamma. Leona har i hela sitt liv gjort det som förväntas av henne, visat upp en fasad av något som hon kommer på att hon inte längre klarar av att upprätthålla. Det som sker är att hon bryter sig loss från det – med besked kan man säga.

Vad har du för tips till våra läsare med författardrömmar?

Det viktigaste är att på allvar bestämma sig för att det man skriver ska bli ett färdigt manus. Många börjar skriva men slutför aldrig. För mig hjälpte det mycket att planera hela boken och skriva ett synopsis innan jag började skriva på manuset. Då har man ett underlag som man alltid kan gå tillbaka till om man fastnar. Man vet också i vilken riktning man är på väg, även om det naturligtvis kan ändras under skrivandets gång. Mitt sista råd blir att, när man är klar med manuset, låta en lektör gå igenom det och ge feedback på dess styrkor och svagheter. Utefter det kan man välja om man vill omarbeta och förbättra vissa delar innan man skickar det till förlag.

Har du några författarförebilder? I så fall, vilka? Och varför?

Inte några specifika författare men jag får mycket inspiration från film, musik, nyhetsrapporteringar, människor i min omgivning, vardagliga händelser och från mitt arbete.

Har du något nytt skrivprojekt på gång? (Kan du i så fall berätta lite om det?)

Just nu skriver jag på den andra boken i serien om Leona. Serien kommer att ges ut i sju andra länder så de närmaste åren kommer jag att ägna mig åt att skriva fortsättningen på serien.

Något annat du vill berätta för våra läsare?

Att de kan följa mig på min Facebooksida: https://www.facebook.com/jenny.rogneby

Tusen tack för att du tog dig tid att svara på våra frågor. Lycka till med ditt nuvarande projekt!