Det sjunde barnet

 

Erik Valeur – prisbelönt deckarförfattare

Den danske journalisten (Ja, ännu en duktig dansk!) Erik Valeur gjorde en storstilad debut som författare med boken Det sjunde barnet 2011. 2012 fick den det nordiska priset Glasnyckeln för bästa skandinaviska deckare.

Sju elefanter balanserade…

Så börjar en barnramsa där antalet elefanter utökas i all oändlighet. 7 spädbarn placeras på ett av Danmarks mest berömda barnhem 1961. 5 flickor och 2 pojkar. Varför de hamnat där är inget man talar om av olika anledningar. Alla får de ”till synes” bra och stabila hem med nya föräldrar men något outtalat förbinder barnen till varandra. När barnen 47 år senare får ett brev med ett par bebissockar, en bild på barnhemmet och ett formulär med ett enda namn, John Bjergstrand. Frågan är vem är han? Är det någon av de sju barnen? och vad vill brevskrivaren med sina brev?

Suggestiv och spännande med en krypande känsla

Det ligger en obehaglig känsla över hela boken. De sju barnen är för alltid ärrade av sin barndom som präglar deras vuxenliv. Man får en klump i magen över dessa små barns öden, klumpiga handlingar av vuxna och ett samhälle som sviker de små. Unga flickor, tvingade till abort, skammen de fick bära från övriga samhället och en total okunskap när föräldrar uppmanades att aldrig berätta för barnen att det är adopterade. Det är en rätt nattsvart skildring av barnhemsbarn. Valeur har verkligen sugit sig fast i känslan av att bli övergiven och vad det kan innebära. Det är nästan så att man inte tror på att det faktiskt finns lyckade adoptioner/fosterhem.

Samhällskritisk och cynisk

Erik Valeur är inte nådig i sin kritik mot främlingsfientlighet, abortlag och TV-politik. Cynismen är knivskarp och ett halvt steg från parodiserande. Politiker utmålas som hänsynslösa och maktgalna. Tidningar och TV-kanaler gör allt för att locka tittare, underförstått passivisera folket och kvalitets-TV/journalistik är begrepp som medarbetarna för länge glömt existerade.

Snyggt och skickligt men…

Det är en riktigt bra bok, spännande, sugande med starka känslor som sorg, vrede, övergivenhet, ensamhet och kärlek. Sakta guidas vi fram till det oundvikliga slutet med Marie (en av de sju) som vägledare. Enda problemet är att den är över 700 sidor lång! Det kan avskräcka de flesta, inklusive mig själv, då jag drog mig för att börja med tegelstenen. Även om den var väl värd att läsa är jag övertygad om att den hade varit lika bra om den hade varit 200 sidor kortare.

Vanmakt av Thomas Erikson

En brittisk diplomatfamilj i Stockholm drabbas av en rad kidnappningar och hot. Den tio månader gamla sonen kidnappas för att senare återlämnas upprepade gånger. Barnflickan och tonårsdottern försvinner också vid skilda tillfällen. Vem är det som vill visa sin makt? Polisen har inga spår och Alex King blir indragen i dramat då han bor granne med familjen.

Vanmakt är den tredje boken i serien om beteendevetaren Alex King. Hans sätt att analysera människor är fascinerande och det är därför frustrerande att han inte har koll på sina egna handlingar, speciellt när det gäller hans förhållande med polisen Nina.

Den här boken handlar om makt och människors drivkrafter. Boken är helt okej, men inte i samma klass som de tidigare böckerna Bländverk och Illdåd. I nästa bok vill jag att mer fokus ska läggas på Alex egna relationer och förhoppningsvis reder han ut dem bättre än han hittills gjort.

Trailer

Vanmakt av Thomas Erikson – Trailer (YouTube)

Sherlock – Säsong 3 – Ikväll smäller det!

Melodifestivalen i all ära men idag är det väl ändå säsongsstarten av Sherlock, kl 21.30 på Kanal 1, som är höjdpunkten den här kvällen!?

Jag laddar upp under dagen med att se sista delen av säsong 2så jag sen kan ”glida” in i säsong 3.

Missade ni miniepisoden på 7 minuter som utspelar sig mellan säsongerna kan ni ju se den också.

Onda ögat på den som missar detta ikväll!

Morsan, du är ett odjur…


Sonen, 22 år gammal, kommer på besök till sina åldriga urmodiga föräldrar med öppningsrepliken – Tjena morsan, vet du vad man hittar om man googlar bilder med sökordet ”odjuret” – DIG !! Gossebarnet viker sig av skratt och halar fram sin älskade lilla padda för att morsan själv ska kunna bedömma riktigheten i påståendet genom framlagt bevismaterial. Odjur ? Första tanken är varför googlade du bilder på odjuret? För att sedan gå vidare till …VA? Hur är det möjligt?? Svaret på fråga ett är ”Jag ska på maskerad och gå som ena halvan av Skönheten och Odjuret och behövde göra lite efterforskningar” Gissa vad svaret på fråga två är?

 

De oönskade – Dansk uppföljare

Lene Kaaberbøl & Agnete Friis

Denna danska författarduo debuterade för ett tag sen med boken Pojken i resväskan som Linda recenserade i somras. Huvudkaraktæren i deras böcker är Nina Borg, en sjuksköterska som ställer upp för illegala flyktingar i nöd men som har svårare med att hjälpa och ägna tid åt sin egen familj. Böckerna är realistiska, och samhällskritiska med beklämmande människoöden.

De oönskade

Nina Borg försöker att hålla sitt löfte till sin man, att inte arbeta hjälpa illegala flyktningar så länge han är bortrest. Men när nöden kallar kan hon inte låta bli. Några barn har snabbt blivit mycket dåliga och Nina åker dit för att hjälpa till. När hon själv blir allvarligt sjuk börjar hon fundera på vad det egentligen kan vara för sjukdom barnen har drabbats av. Parallellt får vi följa två ungerska pojkar (bröder) en romsk pojke och en halvromsk pojke. Den förstnämnda brodern hamnar i stor fara och trubbel när han beblandar sig med den lokala gangsterbossen för att kunna ge honom deras familj en bättre tillvaro. När allt går snett måste hans bror resa till Danmark för att försöka hitta och rädda brodern och sin familj.

Svårt att värja sig

Historien grep tag i mig ganska fort. Det är många tankar som snurrar i huvudet. Dels hur man (vi?) behandlar romer och illegala flyktingar. När man får en bakgrundshistoria till en av dessa människor man möter på gatan som tiggare, eller ser på nyhetsinslag i slitna skjul och misär  är det svårt att vända bort blicken. Visst, det här är en fiktiv historia men alla människor har sin historia med sina orsaker och förklaringar. Jag lider också med Nina när hon inte kan låta bli att hjälpa människor i nöd trots att hon/vi vet att hennes familj kommer att drabbas negativt. Frågan är om man måste välja?

Intressant och gripande

Så kan man sammanfatta den här boken. Det är inte någon mästerlig intrig ur kriminalroman/deckar-synpunkt men det är ändå väldigt spännande. Jag sträckläste boken som väckte många tankar. Det är dock inget för den som vill ha enkel och lättsmält underhållning.

Ritual av Mo Hayder

Äntligen har ett svenskt förlag snappat upp Mo Hayder igen och hennes första bok i Walking Man serien släpptes i höstas på svenska. Ritual gavs ut 2008 och det finns nu 4 böcker i serien och jag kan varmt rekommendera dem allesammans. Den senaste Poppet, var verkligen nervkittlande utan dess like.

Walking Man serien handlar främst om polisdykaren Flea Marley och kriminalkommissarie Jack Caffery. Flea är ett nytt ansikte men för er som läst Mo Hayders första två böcker, Fågelmannen och Trädens tystnad, är bekant med Jack och hans förflutna. Har ni inte läst dem så kan jag verkligen rekommendera dem med en viss reservation: både Fågelmannen och Trädens tystnad är extremt blodiga och obehagliga. De är inte för den känslige. Jag vill varna lite extra för Trädens tystnad, för även om det är en bra deckare, så är den oerhört jobbig att läsa eftersom det handlar om en extremt obehaglig pedofil. Jag grät i timmar efter jag hade läst den just för att den var så jobbig, rent psykiskt.

Handlingen

Flea Marley är den unga polisdykaren som finner en avhuggen hand under ett rutinuppdrag. Hon plågas av saknaden av sina föräldrar som försvann två år tidigare under en dykning i Bushman’s Hole i Sydafrika. Jack Caffery har nyligen flyttat från London ned till Bristol för att slippa sitt förflutna och utredningen om den avhuggna handen hamnar på hans bord. Snart dras utredningen ned i en obehaglig undre värld av drogmissbruk och afrikansk svart magi.

Mina egna tankar

Oj, själva handlingen fick väldigt lite plats men samtidigt så behövs det inte mer än så. Jag vill ju inte förstöra läsupplevelsen för er. Det som jag tycker är mest fascinerande är hur Mo Hayders författarskap har utvecklats sedan Fågelmannen, som var hennes debutroman. Fågelmannen är nattsvart och de följande böckerna är också lika mörka. Men i Ritual så har det vänt. Eller ja, handlingen är fortfarande mörk och obehaglig (hon balanserar på gränsen till skräck) men det finns en ljus glänta där. Och jag tror att den gläntan kom med Fleas inträde i hennes böcker. Det är som hon lyser upp lite av det mörker som Jack omger sig med. Inte för att Flea är en ljus person, utan hon har sitt eget mörker och hon är definitivt ingen spillevink. Utan det är snarare en strimma av hopp som har kommit med henne i Walking Man-serien.

Det är en spännande bok som verkligen är en nagelbitare. Jag hade svårt att lägga den ifrån mig när jag först läste den. Det enda jag kan anmärka på, och det har egentligen inte med Mo Hayder att göra, är delar av översättningen. Det förekommer nämligen fel på ett ställe och det sticker i ögonen på mig. Alla kanske inte störs lika mycket av det men eftersom jag pluggar engelska och översättning är ett stort intresse hos mig så blir det en sak som stör, helt enkelt.

 

Dubbelt danskt!

Överst i bokhögen

Erik Valeurs debutbok Det sjunde barnet fick Glasnyckeln 2012 – årets bästa skandinaviska deckare – och har nu översatts till svenska.

Lene Kaaberbøl och Agnete Friis bok De oönskade är en uppföljare till Pojken i resväskan.

Recensioner kommer inom kort!