Nu har Svenska Deckarakademin utsett årets svenska deckare och vinnaren blev Den osynlige mannen från Salem av Christoffer Carlsson.
Läs vår recension av Den osynlige mannen från Salen här…
Nu har Svenska Deckarakademin utsett årets svenska deckare och vinnaren blev Den osynlige mannen från Salem av Christoffer Carlsson.
Läs vår recension av Den osynlige mannen från Salen här…
Jag vet att det säkert inte bara var jag som läste ut förra boken om den ärrade polisen Harry Hole och lämnades med en tom känsla och en klump i halsen. Jag vill inte förstöra eventuell läsupplevelse för er så om ni inte har läst Gengångare så är det nog bäst att ni hoppar över några rader nu.
Ni som läst Gengångare vet att den slutar med att Harry blir skjuten och som läsare så lämnas man med intrycket att han lämnas för att dö. Något som givetvis var hjärtekrossande- har man läst flera böcker om en speciell karaktär så fäster man sig vid dem, eller snarare: jag fäster mig vid dem- de blir som vänner vars liv jag får ta del av, glutta på deras tankar och djupaste känslor. Så när de dör så förlorar jag en vän. Men det kanske bara jag som fäster mig vid fiktiva karaktärer. Hursomhelst så var jag rädd att det inte skulle komma fler böcker om den speciella polisen. Men tji fick jag (tack och lov)
En polis hittas mördad på ett sätt som påminner om ett mord som skedde på samma plats, på samma datum flera år tidigare och det märkliga är att den mördade polisen var den som utredde mordet: ett mord som inte blev uppklarat. Sen mördas en polis till: en brottsplats imiteras in i minsta detalj ur ett fall som samma polis en gång utrett, och sen mördas ytterligare en polis. Oslos poliskår står under mer press än vanligt och en grupp sätts samman för att försöka lösa det. Men en stol står tom.
Samtidigt som morden inträffar så finns en skjuten man, i djup koma, på Oslos sjukhus. EN man som tros ha information om korruptionen i polishusets ledning. Mannen hålls isolerad och ingen får komma honom nära….
Jag mer eller mindre kastade mig över Polis när jag fick hem den eftersom jag ville veta vad som hänt. Hur hade det gått för Harry? Hade han överlevt eller vad hade hänt? Jag vill inte avslöja för mycket om detta eftersom det förstör lite av läsupplevelsen för er men jag kan säga att jag blev inte besviken. Själva handlingen, om vi åtsidosätter det här med Harry, är spännande och det är faktiskt svårt att lista ut vad som ska hända. Som vanligt så är handlingen hård och nattsvart, Nesbøs vanliga stil. Dessutom så ska jag tillägga att jag inte blev besviken på slutet den här gången!
Idag gick jag in på Akademibokhandeln för att köpa en liten kalender till hushållet. Fyrtio minuter senare kom jag ut, utan kalender, men med en lång rad foton på vackra föremål jag önskar mig i julklapp… Förra året tillbringade jag julafton på en vit strand, så i år ska det firas dubbelt upp!
Efter att nyligen ha läst och recenserat megasuccén Gone Girl av Gillian Flynn blev jag väldigt nyfiken på hennes tidigare böcker. Jag var ganska kritisk mot den svenska översättningen av Gone Girl (nej, ”scrambled eggs” heter inte ”skramlade ägg” på svenska – även om exemplet kanske var bland de värsta). Och eftersom jag älskar att läsa engelska som originalspråk när jag väl gör det, kunde mina ögon inte undgå att lägga märke till den engelska pocketutgåvan av hennes Dark places. Alla tycker olika; vissa menar att Gone Girl helt klart är författarens bästa, medan andra tycker bättre om Sharp objects eller Dark places (Mörka platser). Är det förresten bara jag som inte hittar någon svensk översättning av Sharp objects? Underligt. Återstår iallafall att se vad jag tycker, men läsa godbiten på bilden bara måste jag göra.
Efter att i somras ha läst och recenserat första boken i Jeff Lindsays serie om seriemördaren och svärmorsdrömmen Dexter (Darkly dreaming Dexter) – på svenska – har jag tänkt flera gånger att jag måste läsa de andra böckerna också – på engelska. Speciellt nu när tv-serien för alltid är ett minne blott, efter att ha avslutats med ett hyfsat otillfredsställande slut… (ja, jag är fortfarande upprörd). Så idag stod de där framför mig på hyllan. De andra böckerna. Tyvärr inte just tvåan, men det hindrar mig inte från att önska mig den i julklapp.
Dreglade en stund framför engelska crimehyllan gjorde jag i alla fall. Det är något med den amerikanska formgivningen som jag lockas av. Dessa VÄLDIGT STORA BOKSTÄVER I PRÄGLING OCH FOLIERING (som det heter när det glänser och antingen buktar uppåt eller neråt), som numera finns även i Sverige men som aldrig blir riktigt samma sak här…
Är tanken förresten att läsarna sällan går fram till bokhyllan och därför ska kunna fånga upp författarnamn och titel på långt avstånd…? Fint är det i alla fall.
Hittade även ett nytt sällskapsspel som jag måste ha! Jag har alltid varit den i familjen och umgängeskretsen som tvingat alla att spela Cluedo, men nu är det dags för något nytt. Ursäkta ljuspunkterna som inte gick att undvika. Klockrent julklappstips, både åt mig och åt alla andra crimenördar!
Julen har jag förresten redan påbörjat (eftersom november är en så onödig månad): glöggen inköpt, glitter till fönstren, cozy-christmas-doften sprider sig och imorgon ska det bakas lussekatter!
God jul önskar Kriss!
Idag är vi glada att få presentera en intervju med Lyndsay Faye, en amerikansk författare som skriver kriminalhistoriska deckare. Detta tackar vi Mattias Boström för som känner Lyndsay och förmedlade kontakten. Vi har tidigare recenserat New Yorks gudar den första boken i en serie om New York som utspelar sig i mitten på 1800-talet. I mars kommer del två i serien Tiga är guld på svenska och i USA släpps snart den tredje boken.
Serien om Timothy Wilde är en historisk roman som utspelar sig på 1840-talet. Hur bestämde du dig för att skriva om den perioden?
Jag tycker att ursprungshistorier är riktigt betydelsefulla. NYPD (New Yorks poliskår) är en välkänd organisation och otaliga böcker, filmer och TV serier har använt sig av dess ökända rykte. Jag ville ta reda på hur den första dagen och den första polisen såg ut–hur arbetade poliserna innan de blev berömda och innan de använde modern kriminalteknik för att lösa brott. NYPD grundades 1845 så jag letade upp så mycket information som möjligt och sedan började jag skriva. Jag hade aldrig sett en roman som utspelade sig under den tiden, så jag bestämde mig för att skriva en bok som jag själv ville läsa.
Eftersom du känner Mattias Boström, en svensk Sherlock Holmes fantast, så förutsätter jag att du också är ett Sherlock Holmes fan. Om det stämmer, kan du berätta för oss vad Doyle och hans böcker har betytt för dig?
Ja! Mattias och jag är gamla polare. Jag har varit sysselsatt med Sherlock Holmes under två tredjedelar av mitt liv, så berättelserna betyder väldigt mycket för mig. Och eftersom jag bor I New York så blir det lite av ett livsstilsval. Och många av mina vänner är inbitna Sherlockianer. Jag tillhör the Baker Street Irregulars, the Adventuresses of Sherlock Holmes, och även the Baker Street Babes podcast och andra organisationer. Sherlock Holmes mysterier är ett vackert porträtt av en livslång vänskap och jag älskar dem.
Jag såg nyligen Copper, en amerikansk TV serie, och tyckte att den påminde väldigt mycket om din bok med en irländsk polis i centrum, Five Points området, en bordell, etc. även fast den utspelar sig på 1860-talet. Har du sett serien? Och om du har det, vad tyckte du om den?
Jag har aldrig sett Copper, så jag har inga kommentarer om den.
Kan du ge oss några exempel på vilken typ av böcker du läste som barn och också berätta vad du läser nu?
Jag var en bokslukare som barn, så den listan är väldigt lång. Sherlock Holmes och Sagan om ringen var mina favoriter, men jag läste även andra klassiker–Shakespeare, Austen, systrarna Brontë, klassisk science fiction som Heinlein och Herbert och Dick. Sen var det ju fantasy som Redwall och Narnia. I gymnasiet så började jag läsa amerikansk litteratur som Hemingway, Faulkner, Fitzgerald, Morrison och Walker. Jag är fortfarande en allätande läsare, just nu läser jag Sutton av J. R. Moehringer. Den är fantastisk.
Har du några författarförebilder i den historiska genren?
Självklart. Massor. Caleb Carr, Lynn Shepher, Louis Bayard och Matthew Pearl är mina favoriter och jag älskar The Crimson Petal and the White. Parfymen: en mördares historia är lysande–jag önskar att jag hade skrivit den.
Du är även skådespelare? Om en av dina böcker filmatiserades, skulle du kunna tänka dig att vara med i den? Och vilken karaktär skulle du vilja spela?
Det är mer korrekt att säga att jag brukade vara en skådespelare–det finns inga karaktärer i mina böcker som jag skrev för att efterlikna mig. Självklart liknar de alla mig på något sätt, eftersom de kom från min fantasi, men det är inte speciellt sannolikt att jag skulle få rollen som Timothy!
Du måste göra en hel del research. Hur mycket tid lägger du ner på research och hur ser en vanlig dag ut då?
Jag gör det mesta av min research på ett bibliotek på Manhattan. Större delen av tiden sitter jag och kollar på mikrofilm och går igenom dagböcker, menyer, och dagstidningar från tidsperioden. Det tar ungefär sex månader per bok för att undersöka tidsperioden tillräckligt.
När jag läser en bok tycker jag om att föreställa mig hur det ser ut när författaren skriver. Var sitter de och skriver? Vid ett skrivbord? I soffan? På ett café? Är skrivbordet stökigt eller välorganiserat? När det gäller dig så gissar jag att du sitter hemma vid ett halvstökigt skrivbord, med en kopp kaffe och kanske en katt i närheten? Stämmer det?
Ha! Nja, jag skulle vilja säga att det är så, men skrivbordet är önsketänkande. Jag bor i en tvåa norr om Harlem, så jag har överhuvudtaget inget kontor. Och jag är en liten, senig person med alltför mycket energi, så jag dricker aldrig kaffe–det får mitt hjärta att slå alldeles för fort. Så i verkligheten är det ett stökigt köksbord med bokhögar, en laptop och en kopp lavendel-te. Visst finns det katter, det stämmer–två stycken, Grendel och Prufrock.
Jag tycker att dina böcker är väldigt politiska, och många av problemen (t.ex. rasism, fattigdom, bordeller, trafficking) är problem som vi tampas med idag också. Tror du att det är lättare att skriva om dem eftersom böckerna utspelar sig för 150 år sedan?
Nja, det är inte lättare, eftersom det precis som du sa är problem som vi har idag också och det är verkligen olyckligt att problemen i mina böcker fortfarande är aktuella. Du har helt rätt i att mina böcker är väldigt politiska, men jag tror att det är till viss del är inspirerat av dagens orättvisor. Till exempel, när jag skrev om antikatolsk förföljelse, så hade både muslimer och mexikanska invandrare i USA stora problem och mycket av den trångsynta retoriken låter likadan. Jag tycker att det är viktigt att granska historien för att förstå varför vi fortfarande begår samma misstag i dagens samhälle.
Den andra boken i Wilde-serien har inte publicerats i Sverige ännu. Kan du berätta lite om den?
Ja! Den utspelar sig sex månader efter New Yorks gudar–Tim Wilde hamnar i bråk med ett gäng slavfångare, som kidnappar fria färgade människor från New Yorks gator för att sälja dem i södern som ”rymda slavar”. Det var den hemskaste formen av identitetsstöld du kan tänka dig, och olyckligt nog väldigt vanligt. Jag vet inte om filmen 12 Years a Slave har kommit ut i Sverige än, men den är baserad på en självbiografi av Solomon Northrup som jag använde mig mycket av. Han kidnappades och tvingades jobba på en plantage i över ett decennium innan han lyckades fly.
Till sist, vilken är den bästa kriminalromanen genom tiderna, den bästa kriminalfilmen, och den bästa kriminal TV- serien?
Jag kan inte välja en favorit bland Sherlock Holmes mysterier, så jag fuskar och säger Den stora sömnen av Raymond Chandler. Chinatown är förmodligen min favoritfilm, och när det gäller TV serie så går jag tillbaka till min riktiga passion och svarar Sherlock på BBC.
Vi tackar Lyndsay Faye för intervjun!
Intervjun är översatt från engelska till svenska av vår egen Linda här på Deckarhuset!
Vi tävlar ut en julklapp varje dag fram till jul! Allt du behöver göra är att öppna dagens lucka, som publiceras löpande i vår blogg, och svara på dagens fråga och även hitta på en bra titel till en deckare.
En före detta riksdagsman torteras och hans liv hänger på en tråd när han hittas medvetslös i sitt hem i villaförorten Solsidan utanför Stockholm. Hans fru Nora är spårlöst försvunnen och deras barn hittas hemma hos hans syster. Händelsen blir förstasidesstoff i media och man försöker ta reda på vad som hänt.
Journalisten Annika Bengtzons familjeliv har förändrats och nu bor hon med en ny sambo, hans barn och sina egna barn som hon har delad vårdnad om. Hennes ex-man Thomas tampas med sviterna efter kidnappningen i förra boken och har inte accepterat Annikas nya liv.
Annika jobbar kvar på Kvällspressen och tidningens chefredaktör Anders Schyman anklagas för att ha fabricerat historien som gav honom Stora Journalistpriset många år tidigare. Han ber Annika undersöka historien igen.
Lyckliga gatan är den tionde, och näst sista, boken i serien om journalisten Annika Bengtzon. Det kanske är lika bra det. Även om jag respekterar Annika Bengtzon och uppskattar att Marklund valde en kvinnlig huvudperson så känns det lite som hon har gjort sitt, åtminstone för ett tag framöver. Serien har hållit blandad kvalitet; Lyckliga gatan är bättre än den senaste boken, Du gamla, du fria, men når inte riktigt upp till En plats i solen.
Marklund säger hon att hon har inspirerats av Henrik Ibsens drama Ett dockhem. I Ibsens drama överger Nora sin man och sina tre barn och Nora väljer ett liknande öde i Marklunds version. Boken handlar om människors strävan att visa upp ett perfekt fasad, dubbelmoral, föräldraskap och social acceptans.
Jag älskar kuppfilmer. Så pass att min B-uppsats i filmvetenskap handlade om Kvinnans gestaltning i kuppfilmer från 60-talet i jämförelse med remakes som gjordes 90/2000-tal. Visst finns det något oerhört lockande och romantiskt med kupper, speciellt de där tjuvarna är gentlemen och själva kuppen mest känns som en spännande lek. Åh den som ändå, någon gång, kunde få vara med och planera en äkta juvelkupp.
En film jag konstigt nog ännu inte sett är dock Rififi. En hårdkokt fransk film från 1954 baserad på en deckare av Auguste le Breton med samma namn. Det är klassisk film noir med mycket skuggor, trench coats, hattar, dåligt filmade slagsmål, vampiga brudar och nattklubbsmiljöer. Ni känner säkert igen handlingen som numera är klassisk. En man har suttit i fängelse för tidigare kupper och släpps ur fängelset. Han försöker hålla sig på den lagliga banan men det ”går inte” och han återvänder till kuppbranschen. Trots att jag inte har sett filmen (än) gissar jag att den är bra, bara man fixar svartvita filmer. Den har trots allt influerat mängder av filmer som kom efter. Boken och filmen skapade till och med ett nytt begrepp. ”Rififi-kupp” Bara för någon vecka sedan såg jag en rubrik med just det begreppet.