Hypnotisören av Lars Kepler skulle kunnat ha blivit världens bästa deckare, men nu blev det inte riktigt så…

Deckargåtan i Hypnotisören är i världsklass, den är verkligen genialisk! På många sätt och vis är den enkel, ibland lite B-ig (psykopater i deckare ger enligt mig alltid upphov till B-varning) Men Hypnotisören klarar av den fina balansgången!

Dessvärre är jag inte lika förtjust i själva utförandet av boken. Till att börja med innehåller den på TOK för mycket hypnos! I första halvan av boken är hypnosbegreppet spännande, men i andra halvan förvandlas det till ett riktigt sömnpiller.

Kvinnoporträtten i boken är nästan skrämmande dåliga… iaf tror jag att de skulle ha varit dåliga om det nu hade funnits några kvinnoporträtt att tala om. De få kvinnor som förekommer är nämligen antingen psykiskt sjuka eller hjälplösa, svartsjuka miffon som ringer sina pappor och gråter när de får problem. De lyckas dock med konststycket att ha ovanligt mycket sex! Det spelar ingen roll om t ex deras barn har blivit kidnappade, de lyckas ändå ha väldigt utdraget sex! Är de för psykiskt sjuka för att ha sex så flashar de tuttarna för varenda kotte de träffar istället. Det finns dock en kvinna som är intressant i Hypnotisören, men henne kan jag inte gå in på här.

Oj vad elak jag känner mig nu, men det är sorgligt/upprörande när man stöter på en deckare som kunde ha blivit SÅÅÅÅÅÅÅÅ bra, men som faller på dåligt/underligt utförande.

Kriminalkommissarien Joona Linna är dock ett riktigt guldkorn. Han känns både nyskapande och intressant (ibland påminner han mig lite om en modern Sherlock Holmes). Joona Linna har dock en relativt liten roll i Hypnotisören, men det ska bli spännande att läsa fler äventyr med honom (där han då förhoppningsvis tar lite större plats).

Hypnotisören, deckaren som kunde ha blivit bäst, blir i slutändan endast en bok som knappt är läsvärd.