Samtal med Kristina Ohlsson och Malin Persson Giolito

På bokmässan

Vi sitter en stund runt ett bord i det myller av människor som rör sig överallt på bokmässan. Det är stundtals svårt att höra vad som sägs, men vi får helt enkelt höja rösterna och bidra till den matta av sorl som redan är tjockare än vad som är behagligt.

 

Vi pratar om framgångarna med tjejernas nya böcker, och de fina mottaganden som de fått av både läsare och press. Vi på Deckarhuset kan bara buga och gratulera.

 

Att hitta tid till skrivandet  

Tid för skrivande pratar vi också en stund om. Kristina berättar att hon skrivit och jobbat parallellt under en tid, men att hon fann det svårt att gå ihop. Vänner och socialt liv blev lidande, och hon tog nyligen beslutet att lämna sin anställning och skriva böcker på heltid. Hon ler och säger att hon är lycklig nog att redan kunna leva på sitt skrivande, något som inte alla författare är.

 

Malin berättar att hon absolut inte kunnat kombinera skrivandet med arbete och familjeliv. Hon har helt enkelt fått ta time out och koncentrera sig på skrivandet i perioder.

 

Att hålla sig till sanningen

När vi kommer in på vikten av att hålla sig till sanningen, och att göra research har Kristina och Malin ganska lika åsikter.

Malin menar att det är mycket noga med att t ex rättsliga detaljer och straffpåföljder blir korrekta, även om hon i böckerna tvingar ner behandlingstiderna i rätten från kanske 4-6 år till något som fungerar i romanvärlden.

Kristina ser mer pragmatiskt på det hela, och tycker att t ex hennes flygplansdrama i boken Paradisoffer är ett bra exempel på hur en handling fungerar teoretiskt men näppeligen skulle fungera i praktiken. Ett plan fullt med passagerare skulle faktiskt inte kunna försvinna i 10 timmar utan att någon skulle undra vart det blev av. Men vad gör det? Säger Kristina. Och jag är böjd att hålla med. Jag funderade aldrig över just den bristande logiken när jag läste boken.

 

Malin och Kristina måste rusa vidare till nästa punkt i sina fullspäckade program och jag ber härmed att få tacka för att de tog sig tid att i detta kaos sitta ner och prata med Deckarhuset.

 

Vi håller tummarna 

Vi vill också passa på att önska Kristina lycka till med nomineringen i Kristianstadsbladets kultur- och nöjespris. Vi håller tummarna!

  

Detta inlägg är publicerat under Allmänt, Intervjuer och märkt , , , av Mi. Bokmärk permalänken.

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.


Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.