Simon Kernicks ”Handel med döden”

Den här kriminalromanen är inte som andra. Kernick skriver en driven, rapp historia som tvingar mig att sträckläsa. Handel med döden handlar om en polis, Dennis Milne, som jobbar extra på ledig tid för att fylla på pensionskontot. Milne extraknäckar som … yrkesmördare. Snart dras han djupare in i den undre världen än han tänkt sig, och det som tidigare vanligen handlat om avpolletterande av knarklangare, sträcker sig in i pedofilvärlden. Barnhemsbarn försvinner. Hur hänger det ihop med de två tulltjänstemännen och en revisor som Milne nästan börjat ångra att han avrättat åt sin uppdragsgivare. Han, som aldrig ångade sig, aldrig tittade i backspegeln.

Den vackra barnhems föreståndarinnan, Carla, vem är hon egentligen? Och kan Milne lita till hundra procent på sina skumma uppdragsgivare?

Kernicks debutroman är alls inte dum. Lite Mike Hammer stuk. Historien är naknare skriven än vad som är vanligt idag, skulle jag vilja säga. Vi får endast minimala informationer om karaktärernas privatliv, informationen begränsas till sådant som för historien framåt och är av betydelse för fallen. Den lite svarta humor och den fasansfulla tanken på en massmördande polis gör att jag ändå anser helheten vara riktigt bra.

Sist i boken finns ett smakprovskapitel på nästa del i serien. Jag brukar aldrig läsa sådana, även om jag då och då hittar dem. Denna gång kunde jag inte hålla mig.

Recensionsexemplar erhållet från Bra Böckers Förlag.

Detta inlägg är publicerat under Böcker och märkt , , , , av Mi. Bokmärk permalänken.

Om Mi

Namn: Mi

Roll: Bloggskribent

Om mig: 49-årig yrkesarbetande 2-barnsmamma i Skåne, som inte kan leva utan böcker. Är bara intresserad av böcker, struntar helt i musik, film och tv-serier.

Bor: I Bjärred, sydvästra Skåne, tillsammans med man och två siameser. Barnen är utflugna och kommer bara hem för att stjäla böcker ur mina hyllor.

Böcker: Pocket eller inbundet spelar ingen roll, men en ljudbok tar jag inte i. Försökte en gång, men kände mig lurad på läsupplevelsen. Bloggar om läsupplevelser, efterlängtade utgivningar, biblioteksbesök, lustiga antikvariat i världen, udda författare och jakten på den ultimata läsupplevelsen.


Gillar framför allt denna typ av deckare: Nyutgiven och mycket gammal litteratur är lika intressant. Jag är absolut ingen litteratursnobb utan läser allt jag kommer över. Utan urskiljning kan omgivningen ibland tycka. Så länge det är välskrivet och spännande fungerar det för mig. Läser om möjligt på originalspråk, eftersom viktiga känslor kan försvinna i en översättning. Jag gillar författare som vågar skapar något eget, unikt, och inte följer receptet för hur en bestseller ska se ut. Allt som har ett vackert målande språk och spänning i ett. En bok jag inte kan vara utan är Rex Stouts The League Of Frightened Men från 1935. Det jag ogillar är dussinförfattare som Läckberg och Marklund. Ja, allt som känns oinspirerat och oengagerat. Serier där samma personer dyker upp i flera romaner är något av ett hatobjekt. Som språkpolis får jag allergiska utslag av många slit-och-slängböcker. Tyskungen har så dåligt språk att jag faktiskt kastade den. Det händer inte ofta. Stavfel är fasansfullt, grammatiska grodor = papperskorgen.