Detta är mitt första möte med Jan Dybdahl. Jag hade med andra ord inga speciella förväntningar vilket jag ofta, medvetet eller omedvetet, har när jag läser en bok av en för mig bekant författare.

Romanen handlar om Viktor Amundsen, en gammal konsthistoriker, uppvuxen i Trondheim på norska västkusten i krigstid. Jag måste börja med att ge ros till författaren för de fantastiska skildringarna från uppväxttiden. Att Dybdahl tillåter sig att berätta ur ett barns synvinkel, med språket som ett barn skulle använda. Lysande!

Speciellt beskrivningarna runt den lille Viktors väninna Turid och följderna av hennes olycka som den lille gossen tror sig vara skulden, är gripande. När sedan Viktors äldre bror dör i en drunkningsolycka känner sig Viktor anklagad för att ha orsakat den genom slarv.

Viktors liv består av en mängd händelser som verkar planerade av någon som vill honom illa. Någon som känner honom alltför väl.  Jag ska inte gå in på dem, läs och följ händelserna själv, men då och då känns det väl orealistiskt. Kanske är jag lite gnällig, men jag vill gärna ha känslan av att det kunde hänt mig, men jag känner inte det. Ploten håller inte helt ut, tyvärr.

Däremot karaktären Viktor – honom gillar jag! En osäker, olycklig, lite trist farbror som gör bokslut över sitt liv, och som vill bli förlåten. Han håller! Liksom övriga karaktärer.

Boken har gett mig mycket att fundera över, många fantastiska skrivningar att njuta av.   Mycket läsvärd, men kanske inte främst som kriminalroman.

Mitt råd – läs den absolut, men bortse från kriminalintrigen !