En nioårig liten flicka, Ida, tar cykeln till kiosken för att köpa en tidning. Ida kommer dock inte tillbaka.

Ida kom inte ens så långt som till kiosken. Mamma Helgas värld rasar samman när hon inser att hennes dotter är försvunnen.

Polisen drar igång skallgång och draggar i älven, men Ida hittar de inte. För varje dag minskar hoppet om att hitta henne levande.

Det blir en otrevlig utmaning för Konrad Sejer och hans assistent Jacob Skarre. Det förefaller inte finnas någon uppenbar anledning till försvinnandet, och ingen indikation på mord. Seier och Skarre har helt enkelt ingenting att gå på. Vet verkligen ingen vad som hände med Ida?  Någon vet, det är det enda kriminalinspektör Seier vet.

Historien är krypande otäck och skräcken att något liknande kunde hända mig driver mig att läsa vidare och att inte lägga ner boken förrän Ida kommit tillrätta. Ja, så tänkte jag. Hoppades jag. Det finns udda och lite obehagliga individer som dyker upp i historien då och då. Men – måste den skyldige till Idas försvinnande vara en ”byfåne”? En personen som på ett lite tragiskt sätt står utanför samhällets norm för normal ?

Hur otäck historien än är måste jag läsa vidare. Karin Fossum skriver fängslande, jag känner nästan att jag vill kika mellan fingrarna medan jag läser. När jag nått slutet, finns det som alltid frågor i Karins historier, som inte får något tydligt svar. Där av min hatkärlek.

Du Karin – kan du inte skriva en handfull helt fristående historier åt oss läsare som uppskattar ditt språk, ditt sätt att väva in trådarna, men som trots allt skulle vilja bli av med Seier & Co?