Thomas Eriksons senaste deckare om beteendevetaren Alex King heter Illdåd och handlar om något så vanligt som våldtäkt.  Vanligt förekommande brott, ja. Men om vi tittar i statistiken över dömda gärningsmän,  ack så ovanligt.

Eriksons ilska och känsla av vanmakt lyser igenom hela historien. Här har vi en arg författare och man. Arg på de som begår brotten, och arg på sina medmänniskor inom polis och rättsväsende som tillåter det genom att inte se offret som just offer, utan som delvis medskyldig.

Jag tänkte när jag läste boken, att här har vi en man som just i skrivande stund inte är spreciellt stolt över att vara man.  Kanske inbillar jag mig det, men jag kan nästan ta på författarens känslan av att några få män drar skam över alla vanliga hyggliga män som aldrig skulle komma på tanken att skada eller vilja någon kvinna på jorden illa.

Oj – nu svävade jag ut!  Kanske förstår du som fortfarande läser vad jag skriver just nu att det här var en bok som berörde!  Det skrivs många bra böcker,  men alldeles för få stannar kvar i sinnet på läsaren någon längre stund. 

Tro nu för allt i världen inte att det är en faktabok, eller en predikan, eller en jobbig bok att läsa. Åh nej. Thomas Erikson har skrivit en fängslande bok, en spännande bladvändare som råkar handla om något så vidrigt som en gruppvåldtäkt av en ung flicka som råkat klä sig efter senaste modet, och som druckit lite för många öl i glatt sällskap.   

Vi får lära känna den mycket specielle Alex King lite mer på djupet.  Författaren låter oss följa med långt innanför skalet på utredaren Ninas  motsträvige parhäst och där finns lik i garderoben, minst sagt.

Har du inte läst Thomas’ första bok, Bländverk, gör det inget. Hugg tänderna i Illdåd först. Det går lika bra. Därmed inte sagt att du ska hoppa över den första, du kan ta den efteråt…

Tidigare recensioner:

Linda om Illdåd…