Är en historia som innehåller ett mord, men lösningen på mordgåtan är inte det som fängslar. Amanda, en otrevlig tant med näsan i blöt i andras smutsiga byk, har blivit mördad. Ihjälslagen ett trubbigt föremål…

Den pensionerade ortopeden Jennifer, Amandas närmaste väninna och granne, misstänks och anklagas och straffas för mordet. Ändå är det inte det boken handlar om. Bara.

Huvudpersonen Jennifer, har alzheimer och vet inte ens själv om hon har begått mordet. Alla förhör börjar om från början hela tiden och oftast har Jennifer inte ens förstått att väninnan är död. Jennifer lever sitt liv i korta minnessekvenser, ibland i nutid, men allt som oftast i förfluten tid.

Författarinnan, Alice LaPlante, har här berättat en historia om en frätande sjukdom, ett mord med stora tveksamheter runt rättssäkerheten. Hon har lyckats skriva historien på ett säreget sätt, ändå kommer jag att tänka på Faulkner. Hon skriver i fragment, tankar, dialoger, dagbokstexter om vart annat. Och nej! Det är inte det minsta rörigt eller störande, för den som härmed fick den känslan! Det är brilliant, och ju mer man kommer in i Jennifers trasiga och osammanhängande medvetande känns det som att för en stund uppleva vad varje person med Alzheimers måste uppleva hela tiden. En chans att känna av något jag inte behöver leva vidare i. En chans att få väga livet och min goda hälsa på guldvåg, och få glädjas åt att vara frisk och vid mina sinnens fulla bruk 

LaPlante har också en teknik som är lite udda i sitt sätt att berätta historien i övrigt.

Den börjar i jagform, fortsätter i andra person och till slut övergår historien att föras fram i tredje person. Inte heller här till läsarens frustration, nej, tvärt om känns det helt naturligt.

Hade någon berättat för mig om boken och beskrivit hur den var skriven innan jag läste den, är det tveksamt om jag ens orkat börja. Nu visste jag inget om den, boken damp ner som recensionsex i brevlådan och jag gillade tanken på det jag trodde den skulle handla om, orättvisan och svårigheten att döma brottslingar med demenssjukdomar eller för all del brottslingar med psykiska störningar av olika slag.

Boken kan säkert förbises av läsare som tror det är fylld av ömkan och elände och som tänker sig att den ska vara väl tung för att vara underhållning. FEL!

Den är varken eller, faktiskt till och från lätt humoristisk på sina ställen.

Författarinnans skönlitteraturdebut får av mig stående ovationer!