För några dagar sedan var Erica och jag och såg Änglar och demoner (Angels and Demons) på bio, filmatiseringen av föregångaren till Da Vinci-koden. Jag gillade både Da Vinci-koden och Änglar och demoner skarpt i bokform när jag läste dem för flera år sedan: det är ren och skär underhållning i ett hiskeligt tempo (sedan kan jag väl hålla med kritikerna om att det finns större läsupplevelser om man ser till språk, bildspråk, originalitet och så vidare, men är man ute efter action i bokform är de ju toppen!).

I filmrollerna ses bland annat Tom Hanks, Ewan McGregor och Stellan Skarsgård, och man får precis det man är ute efter tycker jag – det är en kamp mot klockan från första sekund, det är änglar, kyrkor, eldar, kardinaler, folksamlingar, helikoptrar och jag vet inte allt i en salig röra. Vi förundrades över att de äldre män som spelade kardinaler faktiskt var äldre män med stora näsor, stora örsnibbar och vattniga ögon – inte helt vanligt i Hollywoods underbara värld, och vi hade lite svårt att undertrycka fnissandet när de letar efter en behållare med högexplosivt innehåll genom att vilt slita undan stora skynken. Själv hade jag nog – ytterst försiktigt – gluttat under ett hörn, för att inte råka spränga hela Vatikanen och halva Rom i luften.. 😉

Men summa summarum: vi var nöjda när vi lämnade biosalongen. Inget mästerverk som kommer att förändra hur jag ser på film i framtiden, men helt OK underhållning!