Arnaldur Indridason. När jag började läsandet så fick jag den där tråkiga känslan av att det var en sån där bok som man måste tycka om, eftersom den bland annat blivit utsedd till nordens bästa deckare. Jag kan säga att min ursprungliga pessimistiska tanke var helt felaktig, och jag blev minst sagt positivt överraskad…

Ett nytt bostadsområde byggs då Reykjavik expanderar. Bland byggbråte finner man benrester, och en noggrann utgrävning och en strävsam utredning tar sin början. Polisen, under ledning av Erlendur Sveinsson, börjar nysta i sedan länge begravda hemligheter. Parallellt med detta får vi följa en familjs tragiska öde under tiden för andra världskriget. En kvinna och hennes tre barn lever under den ständiga skräck som det innebär att bo med en man som inte tvekar att ta till nävarna.

De bitar som behandlar nutid – polisarbetet – belyser en hel del viktiga samhällsproblem som exempelvis droger, men jag tycker ändå att det är tillbakablickarna som höjer boken. Författaren bjuder på en hel del fina personporträtt. Vi får en beskrivning av hur livet kan påverkas av förtryck och hur olika människor hanterar orättvisor och missär på olika vis.
Spänningen som brukar finnas inbakad i de deckare som jag normalt gillar saknades, men istället finns en annan sorts spänning: Livets. Läs och Begeistras!