Vi står runt ett litet bord på övervåningen på Bokmässan och försöker göra vad vi kan för att höra varandra, i det högljudda sorlet.

Mi: Jag tänkte vi skulle prata lite om research. Ni har olika inställning till ämnet.

Thomas: Research som i Ta reda på fakta eller research som djupgrävande i ett ämne?

Ann: Jag tycker vansinnigt mycket om att ta fatt i en historisk tråd och nysta till dess jag får upp något spännande, för att sedan gräva och gräva tills det tar stopp. Först därefter kan jag sätta mig och skriva min historia. En historia som bygger på en historia.

Thomas: Det skulle jag aldrig ha tålamod till. Jag har en historia och den vill jag skriva. Jag skriver och skriver och behöver jag veta hur något visst går till så tar jag reda på det. Som i min senaste roman Illdåd.  För att kunna skriva den tvingades jag ta reda på väldigt mycket om rättegångar och våldtäktsrättegångar i synnerhet. Att jag sedan gjort avsteg från hur det går till i verkligheten hör inte hit. Det viktiga är att veta hur det faktiskt går till, inte att beskriva situationen 100% korrekt. 

Ann: För min del uppslukas jag helt och hållet av öden som människorna jag skriver om har upplevt. Jag går igång på att tänka på hur de gått på samma mark som jag, att någon lutat sig mot samma vägg eller tagit i samma stenar som jag gör idag. Det blir som ett gift, jag bara måste få reda på exakt vad som hände dem, innan jag kan börja skriva.

Mi: Thomas, tror du att det är så att ditt sätt att förhålla dig till research gör att du har det lättare i skrivfasen än Ann, som jobbar från andra hållet, så att säga?

Thomas: Kanske mindre tidskrävande och lite annorlunda, skulle jag väl säga. Min huvudsakliga research ligger på plats till större delen redan. Den är liksom redan avklarad, i och med att jag bygger mina historier på något jag behärskar redan. Beteenden.

Ann: Det gäller väl i och för sig för mig också. Jag skriver om områden och historier jag känner till sedan gammalt, och som jag vill dela med mig av. Däremot känner jag sällan till hela den  gamla historien och väljer att grotta ner mig rejält. Allt jag får reda på hamnar givetvis inte i historien, men jag mår bra av att veta.

Thomas: Men du måste lägga ner så ohyggligt mycket tid för att få dina berättelser att både bli spännande för läsaren, och för att samtidigt hålla dig nära det som verkligen hänt.

Ann: Ja, hu ja! Det går åt massor av tid och envishet. Jag glömmer ibland alldeles bort mig och går in i något slags alternativt varande. Och ibland händer det när jag forskat fram något väldigt eländigt och sorgligt, att min man kommer hem från jobbet med ungarna i släptåg, och hittar mig storgråtande vid köksbordet! 

Mi: Verkligen?Är det värt det?

Ann: Ja, vet du jag tycker det. Men min man har ställt den frågan han också. Många gånger. Svaret är alltid detsamma. Ja, självklart! Berör det mig, berör det kanske mina läsare på samma sätt.

Thomas: Jag hade aldrig haft tålamodet och orken som du har, Ann, men jag önskar verkligen att jag haft det! Jag är imponerad av det arbete du lägger ner.

Mi: Kanske förstår inte alla hur mycket jobb det verkligen ligger bakom er historier? Hur känns det? Om jag som läsare bara tröskar igenom romanen utan att reflektera över hur den kommit till? Är det respektlöst?

Ann: Nej det är inte din uppgift som läsare! Du ska bara finna glädje i att läsa. Om du blir berörd på något sätt är det toppen. Kanske inte på samma sätt som jag, men jag vill väldigt gärna veta hur mina läsare blir berörda, vet vore fantastiskt roligt.

Thomas: Jag håller med, det är inte läsarens jobb att fundera över hur mycket jag som författare svettats för att få ihop min historia. Och jag har också samma längtan efter att få höra om och hur du som läsare uppfattar mina historier. I slutet av boken finns en emailadress på ni som läsare kan skriva till mig med er feedback. Sånt är alltid upplyftande.

Mi: Ni skriver väldigt olika historier, forskar på olika sätt och har helt olika tempon i våra berättelser. 

Ann: Thomas skriver spännande, rappa historier som fångar in läsaren på ett helt fantastiskt sätt.

Thomas: Anns skrivande drar in läsaren i en historia om en historia, som kanske inte rusar som tåget, men som ändå är bladvändare genom att den just bygger på en sann berättelse och är så vackert målad.

Mi: Thomas, din senaste bok heter Illdåd. Vill du helt kort berätta vad den handlar om?

Thomas: Den handlar om en ung kvinna som utsätts för en gruppvåldtäkt och hur samhället ser på henne, på förövarna och på brottet som sådant. Jag vill med boken att vi alla tar vårt ansvar och vägrar accepter att offret, kvinnan, någons dotter eller syster,  på något sätt skulle vara delvis skyldig till det hon utsatts för. Det är en förlegad mansgrisattityd. Det tankesättet måste bort. 

Mi: Och din senaste bok Ann, Mercurium, vad handlar den om?

Ann: Jag har skrivit om ett hemskt kvinnoöde. En stark duglig kvinna med adligt ursprung som gifts bort med en lite sinnesslö man. Hon tvingas göra allt det som på den tiden var mansgöra, för att få den lilla gården och familjens liv att klara sig. För detta ifrågasätts hon, bespottas och görs narr av. Till slut ställs hon även inför rätta och sätts i Carlstens fästning, ett fängelse för män, som första kvinna. Varför hon hamnar där och hur det går får ni själva läsa om!

Vi på Deckarhuset tackar Ann Rosman och Thomas Erikson för att ni tagit er tid att, mitt i detta vansinniga med härliga event som Bokmässan är, prata med oss!