Anders de la Motte är f.d. polis och säkerhetschef samt författare till thrillrarna [geim] [buzz] och snart utkomna [bubble] en serie som  vi på deckarhuset älskar! Läs till exempel Joachims recension av [buzz] här… Trilogin är såld till över 25 länder och en filmatisering är planerad.

Faran med reseachöverskott eller – ingen blir någonsin oskyldigt arresterad i Sverige.

Det kan vara farligt att som författare veta för mycket om ett ämne. Missförstå mig inte nu, jag menar inte ”vakna upp med ett hästhuvud i sängen” farligt –utan snarare farligt för själva berättandet.

Har man skaffat sig gedigna kunskaper om ett ämne, antingen genom praktiskt erfarenhet eller genom omfattade research, är det helt naturligt att man vill väva in detta i sin berättelse för att göra den mer autentisk.

Men ju mer man känner för ett ämne, desto svårare blir det också att avgöra var i berättelsen man måste prioritera läsupplevelsen framför sitt eget kunnande. Som läsare förväntar sig de flesta av er att en deckare först och främst är spännande, inte nödvändigtvis korrekt in i minsta tekniska detalj. Att berättelsen känns realistisk är med andra ord viktigare än att den faktiskt är det.

Mitt researchöverskott ligger huvudsakligen inom svenskt polisarbete, vilket kan ha både sina för- och nackdelar.

Polisiärt arbete innehåller nämligen extremt sällan – för att inte säga aldrig – moment som ”slita åt sig en mobiltelefon med dålig laddning för att ensam ge sig ut i skogen mitt under en storm för att jaga en seriemördare.”

Istället finns det ett överflöd av ”lägga ett kuvert i internposten och lira lite innebandy medan vi väntar tre veckor på svar från SKL” ögonblick. Ni ser problemet? Det finns helt enkelt inte tillräckligt många riktiga seriemördare för att räcka åt alla berättelser…

Alltså handlar det om hitta en balans, att kombinera faktiskt realism med uppfattad sådan. Att smyga in tillräckligt med autentiska detaljer för att de mindre autentiska inslagen ska fungera. Majoriteten av alla bra deckare därute är trots allt inte skrivna av personer med praktisk erfarenhet av brottsutredningar utan av författare med en säker känsla för att konstruera en bra berättelse.

Här tänkte jag i vilket fall ösa ut mitt eget researchöverskott och bjuda på några autentiska detaljer som, använda i rätt sammanhang, kan hjälpa till att göra en berättelse mer verklighetstrogen.

Vi kan väl börja med rättsordningen:

Gången för frihetsberövande i Sverige är: gripande (polisen), anhållande (åklagaren) och häktning (rätten). Inget annat, oavsett vad som ibland står i tidningarna, jag lovar! Därtill följer ytterligare några polisiära tvångsåtgärder som omhändertagande (av drogpåverkad eller psykiskt sjuk), hämtning eller medtagande (till förhör eller kroppsbesiktning/provtagning) och avlägsnande (för att förhindra ordningsstörning). Arresterad blir man alltså inte i Sverige, varken skyldigt eller oskyldigt.

En polisman, oavsett grad, beslutar själv om husrannsakan vid ”fara i dröjsmål” (dvs. brådskande fall)

Det betyder att man till skillnad från de amerikanska kollegorna slipper ringa upp en trilskande domare mitt i natten för att för att begära skriftligt tillstånd, lika lite som man behöver läsa upp den frihetsberövades rättigheter och förklara att han har the right to remain silence… In med dörren och på med handfängseln bara, åtminstone så länge du i efterhand kan dokumentera att ditt ingripande varit lagenligt och proportionerligt. Den amerikanska rättspraxisen kring ”fruit of the poisonous tree” finns inte heller. I Sverige är bevis alltid bevis, oavsett om de införskaffats på ett lagstridigt sätt.

Fanns liket i bagaget går föraren av bilen inte fri, även om polismannen som bänt upp luckan gjort något formellt fel. (Däremot riskerar polismannen att fällas för tjänstefel, men det är en annan historia.)

En målad polisbil kallas radiobil – detta för att då man i tidernas begynnelse började övergå till bilburen patrullering hade bilar både med- och utan kommunikationsradio. De som hade radio kallades radiobilar och det begreppet har sedan dess bitit sig fast. Nummerbeteckningen på sidan/taket av bilen visar vilket polisområde bilen tillhör, vilken avdelning (trafikpolisen, närpolisen, utryckningen m.m.) samt om bilen innehåller ett befäl som t.ex. Yttre befäl och i de större städerna även: Yttre kommissarie. Föraren av en polisbil väljer själv om han vill köra med både blåljus och siren vid utryckningskörning. Båda signalerna beordrar samtliga andra trafikanter att lämna fri väg. (även fotgängare på obevakat övergångsställe, zebralagen går inte före!)

Några polisiära rotlar existerar i stort sett inte längre. Numera har de nästan överallt – i alla fall på pappret – ersatts av enheter. För en polisdeckare är dock ordet rotel betydligt mer effektfullt och ger läsaren en omedelbar känsla av autenticitet. Det är bara att känna efter själv:

Våldsroteln eller våldsenheten?

Just det lilla ordet rotel kan väl tjäna som ett utmärkt avslutande exempel på hur, enligt min mening, en berättelses autenticitet inte huvudsakligen ligger i hur verklighetsnära den egentligen är – utan hur trovärdig den uppfattas av läsaren.

För trots alla våra författarmässiga researchöverskott är det i slutändan ni som bestämmer vad som känns verkligt och äkta för er!

Anders de la Motte