Kom på att jag ju glömt blogga om Lilla Hjärtat (Little Face) efter att jag läst ut den (innan nämnde jag den helt kort här och här). Kan väl börja med att säga att när jag läste baksidestexten och första kapitlet höjdes mina förväntningar. Det är en riktigt bra idé som ligger till grund för boken, tycker jag: Alice Fancourt och hennes make David kommer hem från BB med sin nyfödda dotter. Efter att ha lämnat dottern hemma med David för första gången kommer Alice hem och upptäcker att barnet som sover i sängen inte är hennes egen dotter Florence utan ett helt främmande spädbarn.

Vartannat kapitel i boken är skrivet i jag-form, och där är det Alice som berättar. Dessa kapitel utspelar sig från den 23 september och framåt. Resterande kapitel är istället skrivna i tredje person och skildrar framför allt poliserna Simon Waterhouse och Charlie Zalier när de söker efter Alice en vecka senare – både Alice och barnet är nu nämligen spårlöst försvunna…

Lilla Hjärtat är en bra deckare tycker jag, men idén är liiite bättre än genomförandet. Jag blir inte jätteöverraskad någonstans i boken, och det hade jag gärna blivit. Trots det skulle jag definitivt gärna läsa mer om Waterhouse och Zalier, för jag tror och hoppas att Sophie Hannah kommer växa i sitt författarskap.