”Kom hit. Det är bråttom. Jag har inte lång tid på mig nu …” Joel har envist nekat ha med sin gamle far att göra i ett par decennier, men något i samtalet gör att han nu ger sig ut i snöstormen på Österlen med yxan i handen.

Joel hittar sin far hängande från en krok i taket. Han är död. Är det för att fadern provocerat genom att måla profeten Muhammed som en gris? Eller har han begått självmord?

Polisen, Fatima al-Husseini drar slutsatsen blir att Joels far har blivit mördad. Säpo kopplas in och Fatima knyts i detta speciella fall till Säpo för att hålla förhören. Den mentala kampen mellan Fatima och den misstänkte, Osama al-Din, gräver sig in i Fatima på ett sätt hon inte kan förklara. Hon är lite dragen till honom samtidigt som hon äcklas.

Joels bild av fadern är en försupen, våldsam och hustrumisshandlande man som var orsaken till modern lämnade dem. När Joel möter Helga, faderns särbo, får han höra att hans far ”sett ljuset” och nu är en omtänksam och snäll man, känner han tvivel.

Det är betydligt lättare för Joel att ta till sig ryktena som säger att hans far skulle ha mördat en man som han haft skumraskaffärer ihop med.

De karaktärer som befolkar denna svarta, eländesfyllda historia har alla sin egen sanning. Joel funderar på hur många sanningar det kan finnas. En eller flera?

Lönnaeus skriver i kronologisk ordning, inga dimridåer eller tillbakablickar som försöker lura mig som läsare. Nej, rakt upp och ner berättar författaren för mig om Joel, Fatima och Osama. Skönt. Jag har hela tiden känslan av att vara på banan. Fast förstås utan att ha en aning om hur historien ska veckla ut sig och hur den ska sluta.

Spännande? JA! Go och Glad-bok? Nix. Det är en ovanligt mörk och dyster saga som jag får mig till livs. Fatimas ”tomma” liv, hennes faders sjukdom, Joels eländiga missär och Osamas längtan att bli tagen på allvar. Noir, helt klart.

Det är Olle Lönnaeus tredje roman, och precis som de två första har historien ett tydligt och klart tema. Trasiga relationer mellan far och son, en mamma som försvinner. Jo, det känns bekant från Mike Larssons rymliga hjärta, men något upprepning eller känsla av att det är samma historia som berättas igen har jag då rakt inte. Det är milsvid skillnad mellan dem.

Författaren är en mästare på gestaltning och på att levandegöra såväl personer som miljöer. Jag ser, känner och kan förnimma dofter när jag läser. Sträckläser…