Jag har anat det länge men med Lotte & Søren Hammers debutdeckare får jag det nu bekräftat. Danskarna är på frammarsch och det med besked! Med nya författare som Jussi-Adler Olsen som frontfigur och Sara Blædeloch och Michael Katz Krefeld i hälarna visar de att de är duktiga på att skriva bra och spännande deckare. Lägg till TV-serier som Livvakterna och Brottet så får vi en nation som bara väntar på att peta ned oss från den skandinaviska deckartronen. Hammer-syskonens debutbok har sålts till 17 länder!

Teamet

Kommissarie Konrad Simonsen leder mordteamet i Köpenhamn tillsammans med ett team på fem personer + Konrads mentor tillika den f.d poliskommissarie. Samspelet i teamet och dialogen är klockren. Jag flinade både en och två gånger och gillar var och en i teamet, speciellt kvinnorna Pauline och ”Grevinnan”.

Svinen

Är titeln på boken. Fem män hittas brutalt dödade och upphängda i en gymnastiksal. Teamet får alla resurser för att kunna lösa det komplicerade fallet så snabbt och effektivt som möjligt. Snart visar det sig att männen var pedofiler och ett enormt mediapådrag följer med följd av starka röster mot hårdare straff mot pedofiler. Få har sympati för mordoffren vilket försvårar utredningen och skapar en hetsk och hatisk stämning mot alla pedofiler. Snart står det klart för Konrad att någon eller några har planerat händelseförloppet minituöst och hela tiden ligger steget före som i ett schackspel (de spelar till och med schack i boken). Frågan är vad hen/de vill uppnå och varför?

Bok som manar till eftertanke

Författarna tar skickligt upp ett svårt ämne. Ska man skärpa straffen? Är det moraliskt rätt att se mellan fingrarna i vissa fall? Det finns nog inga direkta svar.

Mindre melankoli och mer värme

Jag kunde inte låta bli att jämföra den här boken med Jussi Adler-Olsens även om hans böcker är mer skruvade med ett smått absurt team. Teamet i den här boken är väl rätt normala med ganska stereotypa roller men i likhet med Adler-Olsen använder författarna värme och humor som motpol till tunga ämnen och svåra brott. Jag bryr mig genuint om karaktärerna. Kommissarie Simonsen har visserligen diabetes, jobbar för mycket och väger för mycket men det blir inte så deprimerande och melankoliskt som det lätt blir i svenska deckare vilket jag tycker är rätt uppfriskande som variation.