1222 över havet – av Anne Holt

Holts styrka är absolut hennes personbeskrivningar, något som hon utnyttjar med den säkerhet som tillkommer den erfarne och rutinerade författaren.

 

Historien förmedlar inte bara spänning och iskalla rysningar, utan dessutom sipprar författarinnans genuina skrivarglädje ut genom varje por.

 

Anne Holt har haft roligt. Hon har varit lite busig och lekt med sin genre. Bra gjort!

 

Att låta huvudpersonen, Wilhelmsen, framträda i jag-form tvingar fram en slags intimitet som fullständigt drar in mig som läsare detta slutna-rum-mysterium.

 

Fröken Wilhelmsen är dessutom mer än lovligt kantig i humöret när hon och hennes medpassagerare sitter insnöade på det isolerade hotellet utan att kunna ta sig vidare till det mål de var och en haft. Holt beskriver mycket levande den spända atmosfären och hur instängdheten påverkar dem på olika sätt. Stämningen är understundom så tjock att det nästan går att ta på den. Och jag som läsare känner det lika tydligt som vore jag på plats. Alla misstänker sin nästa, jag sneglar på dig, du sneglar på honom i hörnet. Att lägga ifrån sig boken innan den är slut vore som att vända alla de andra passagerarna, och därmed starkt misstänkta, ryggen!

 

Det är något som bör undvikas om man vill slippa en ond bråd död. Vilket några av passagerarna tyvärr fått uppleva.

 

Jag kan med tydlighet se det snötäckta olyckståget framför mig, jag hör rutorna som skallrar och hör knakandet i det helt insnöade hotellet. Inte nog med det, jag känner kylan in i märg och ben samtidigt som jag totalt glömmer att det är en påhittad historia och att jag själv varken behöver vara rädd för att frysa ihjäl, eller att bli nästa offer!

 

Vad slags kriminalroman är det här då? Tja, en inte alls speciellt klassisk pusseldeckare. Tänk dig att Agatha Christie skrivit skräckromaner på samma sätt som hon löst gåtor av det mindre bloddrypande slaget? Ett slags pusselshorror? Finns det?

 

Tummen upp, Anne Holt!

 

Och tilläggas bör att detta var mitt första allvarliga försök att lyssna på en ljudbok. Jag har alltid haft mycket svårt att koncentrera mig när jag lyssnar, men det kan jag säga var INGA som helst problem med 1222 över havet!

 

Ares tecken

Här har vi en riktigt otrevlig historia.

Författarparet berättar en saga om män som misshandlas till döds runt om i Sverige. Den ena efter den andra dyker upp i Jacob Colts värld. Inget samband mellan offren men en tydlig signatur lämnas av mördaren. Eller kanske mördarna, rent av?

Det blir mycket personligt för kommissarie Colt eftersom hans son är homosexuell.

Författarna är mycket skickliga i att väva ihop en hårresande historia, karaktärs- och miljöbeskrivningarna är så levande att det kryper i kroppen på mig.

En knapp tegelsten tjock, men inte ett enda ord för mycket.

Helt enkelt en riktigt bra semesterläsning, kära vänner.

Lägg den i högen på nattduksbordet.

Anna Jansson – Alkemins eviga eld

Boksläpp!

Idag släpps Anna Janssons 12:e deckare om polisen Maria Wern som bor och är verksam på Gotland. Jag har följt serien sen starten och gillar serien. Jag gillar även den svenska filmatiseringen med Eva Röse som Wern.

Alkemins eviga eld

Temat i den här boken är konstnärskap och Alkemi. Anna Jansson har som vanligt gjort ett gediget bakgrundsarbete vilket nästan resulterade i för mycket detaljer och fakta för min smak. Men det var som tur var inga långa stycken och dessutom så är det nog en smaksak om man vill veta mycket fakta eller inte.

Uppyggnad

Som vanligt kopplar Anna Jansson mordgåtan till det förflutna och i det här fallet så handlar det till stor del om Maria Werns chef (Thomas Hartman), eller snarare hans farbror och dennes konstnärskrets på 70-talet.

Handling

Thomas farbror Justus, en känd glaskonstnär, försvinner spårlöst från ett sjukhus. Thomas som inte har sett sin farbror på flera år börjar leta samtidigt som det väcker plågsamma minnen från det förgångna. Spåren leder till fastlandet och glasriket och Maria Wern erbjuder sig att följa med paret Hartman över en helg. På hotellet gör de en makaber upptäckt och nu handlar det inte längre om en försvunnen man utan också mord.

Karaktärer

Anna Jansson är duktig på att bygga intressanta karaktärer och jag gillar Thoms farbror Justus. I den här boken tycker jag att man kunde ha arbetat lite mer med Maria Wern som karaktär. Jag tyckte det var lite mycket självömkande över misslyckade förhållanden. Nog förtjänar Maria Wern en ny kärlek men låt det förhållandet i så fall hålla för varken jag eller Maria orkar med ett till misslyckande!

Helhetsintryck

Det här är en helt ok bok som är lagom spännande men Anna Jansson kan ännu bättre! Med nya teman och mordgåtor lyckas hon hålla böckerna spännande och intressanta men efter 12 böcker så behöver kanske karaktären Maria Wern en nytändning.

Porto francos väktare

Äntligen! Som den gode Horrace skulle sagt.

Ann Rosmans tredje kriminalroman Porto francos väktare kommer ut i handeln idag, och jag har för Deckarhusets räkning fått ett förhandsexemplar att tjuvstarta med.

Åter blandas underhållande spänning och ond bråd död med en god portion Marstrandshistoria. Jag som är en stor fantast av båda dessa ingredienser bubblar av glädje.

Spaningen leds, som i Anns två tidigare romaner, av Karin Adler och hennes kollegor. Det gläder mig att Folke fick vara med igen. Han är en helt underbar karaktär som passar precis in på en av mina gamla arbetskamrater, Gösta. ( Oroa er inte, Gösta är död och begraven sedan flera år tillbaka så han tar säkerligen inte illa upp!)

Karin kopplas in när kropparna av en kvinna och ett spädbarn hittas i Gamle mosse på Klöverön. Det visar sig svårt att identifiera de döda och speciellt spädbarnets öde gnager i tankarna hos utredarna.

Kropparna har legat i mossen länge länge, och en helt otrolig (men ändå helt trolig!) historia vecklar ut sig över 354 sidor.

Sagan sträcker sig från slutet av 1700 talet fram till idag och trots att jag brukar kunna lägga ifrån mig böcker för att göra olika nödvändiga saker, som att sova eller promenera vovven, så gick det inget vidare med det den här gången. Jag läste hela natten. Jag bara måste får veta hur det slutade. Jag vet det nu  .

Det var en lite oväntad knorr i slutet. Kanske kände jag mig lite lite förd bakom ljuset. Det hade funnits möjlighet för Ann att lägga in ledtrådar men det gjorde hon inte. Hon har inte dolt något, egentligen. Det retar mig lite att jag inte lyckats klura ut ett och annat på egen hand och jag hade uppskattat en eller två, gärna nästan i förbigående liksom, ledtrådar!

Ni som har just den här läsupplevelsen kvar – njut boken i sommar!

Läs även

Uppföljningsintervju med Ann Rosman…

Intervju med Ann Rosman…

Linda om Själakistan…

Låt mig få presentera… Glen Peters!

Boken jag hittade som är skriven av Indiern Glen Peters heter

”Mrs D’Silva’s Detective Insticts and the Shaitan of Calcutta”.

Handlingen i korthet går ut på att ett barn hittar en död tonårsflicka, och polisen gör inte mycket för att lösa fallet. ”Det dör så många flickor i dagens Indien” är inställningen till det hela.

Lärarinnan, Mrs D’Silva som känt flickan och hennes umgänge låter sig inte tystas. Hon drar själv igång en utredning. Lite motvilligt först, hon är ju ändå lärare och inte detektiv.

Den självutnämnde utredningsledaren finner underligheter hela vägen. Flera flickor som försvunnit har vuxit upp som föräldralösa, och tagits hand om av nunnorna i ett kloster, för att sedan giftas bort med lämpliga äldre pålitliga män.

Berättartekniken Peters använder sig av är lite annorlunda. Historien vecklar ut sig på vad jag i början tyckte lite långrandigt och omständigt sätt. Handlingen förs framåt, bakåt och åt sidorna lite hur som helst, och dialogerna är märkligt utformade. Det är fullt begripligt, men inte vad jag personligen är van vid, eller för den delen förtjust i.

Det blir många djupdykningar i seder och bruk, i mat som äts och boken är fylld av spännande recept. Såväl invävda i handlingen, som angivna på omslag och i fliksystem.

Jag tappade bort historien en aning bland allt det spännande som berättades i utkanterna.

Utbytet av romanen är helt klart känslan av närvaro. Dofter, smaker och känslan av att ha klivit rakt in i 1960-talets Indien, då storyn utspelar sig.

Själva mysteriet tar tyvärr en baksätesplats, men det gör ingenting. Det är en läsupplevelse, inte en detektivroman, i första hand.

Matthandlare Olssons död av Karin Wahlberg

Matthandlare Olsson från Oskarshamn mördas (vilket knappast är förvånande med tanke på titeln) på en färja i Turkiet. Mattor spelar en central roll och boken inleds väldigt passande med ett citat från Ture Sventon.

Polisen i Sverige reser ner till Istanbul och mordet utreds både i Sverige och Turkiet. Det visar sig att Carl-Ivar Olsson hade hemligheter både gällande familjelivet och affärerna.

Man får reda på en hel del bakgrundsfakta och det märks att författaren har gjort sin research gällande mattor och Istanbul. Tyvärr dyker det upp ett par stavfel vilket jag stör mig på, och jag tror till och med att rättstavningsfunktionen i Word skulle vilja ändra ”falkst” till ”falskt.”

Flera historier berättas parallellt och det är inga problem att hänga med; däremot verkar flera spår glömmas bort, vilket jag också stör mig på. Jag förutsätter att vissa frågor kommer besvaras i Karin Wahlbergs nästa bok, eftersom deckaren är del av en serie om kriminalkommissarie Claesson och hans fru Veronika Lundborg, överläkare på Oskarshamns lasarett. Trots vissa störningsmoment tycker jag ändå att det var en läsvärd bok.