Etikettarkiv: deckare

Östermalmsmorden av Lars Bill Lundholm

Publicerat av

Östermalmstjejen Christine Haldeman-Spegel hittas brutalt knivmördad i sin lägenhet och på ytan framstår hon som en typisk överklasstjej. Som ansvarig för mordutredningen blir det kommissarie Axel Hake som får som uppgift att reda på vem hon egentligen var och vilka hemligheter som hennes familj dolde. 

Östermalmsmorden är det första delen i Lars Bill Lundholms deckarserie om kommissarie Hake. Lundholm använder sig av en mängd motsatser –  rik och fattig, gott och ont, lögn och sanning, skönhet och fulhet  – vilket alltid är effektfullt. Jag rekommenderar verkligen boken och kommer definitivt att läsa resten av böckerna i serien: Södermalmsmorden, Kungsholmsmorden, och Gamla Stan-morden.

Tidigare på Deckarhuset:

Pepparkakshuset av Carin Gerardsen

Publicerat av

Flera våldsamma mord sker på kort tid och när polisen inser att offren är i samma ålder och har anknytning till samma plats förstår de att de har att göra med en seriemördare. Att det är ett mobbat barn som har förvandlats till en seriemördande vuxen görs klart ganska tidigt men trots det blir slutet väldigt överraskande.

Beskrivningarna av morden frossar i våld och förnedring och ibland kan jag knappt fortsätta läsa då det blir alltför grafiskt. Läsaren får också följa mördarens dagbok där ännu fler detaljer om morden framkommer som poliserna inte har tillgång till.

Sidospåret där en av de kvinnliga poliserna blir våldtagen och börjar sin egen undersökning kunde jag ha varit utan då det inte tillför historien något. Såvida föfattaren inte bygger vidare på detta i bok nummer två.

Carin Gerardsens debutroman Pepparkakshuset är den första delen i Hammarbyserien. Boken var bra men jag tyckte det märktes att det var hennes första roman och hon hade behövt göra sig av med vissa ”darlings”. Jag kommer förmodligen att läsa andra delen i serien Mamma, pappa, barn och hoppas att historien är lite mer fokuserad där.

Deckarhusets intervju med Carin Gerardsen

Boktips, någon?

Publicerat av

När jag åker på semester en vecka är det två böcker som får följa med. Man ska ju göra en massa annat än att läsa, se på kyrkor, gå på museum, ja – ni vet. När man ska ge sig av på segelsemester är det annorlunda. Då har man entimmes vakter i rullande schema, och på tre innebär det två lästimmar en jobbtimme. Dag ut och dag in. Vecka efter vecka.

Normalt sett ligger båten vid start hemma vid bryggan och man kan lasta henne tills hon är fullproppad. I år går inte det. VI har vår segelbåt ute i Europa i år. Vi ska åka tåg ner och var och en av oss tre i familjen får bara ta med det man själv orkar släpa på. DET blir en utmaning när det gäller böcker. Jag har lyckats muta sonen att få använda lite av hans väska om det blir plats över, medan maken är stenhård. NEJ. Bär själv…  SÅ! Eftersom jag inte kan ta en bok per dag med mig, det vill säga för rutten i år ungefär 60 böcker, så måste jag vara mycket återhållsam. Noga med vad som får följa med. Hade vi rest i civiliserade trakter hade jag kunnat handla efter vägen, men längs Europas kanaler finns mest vacker utsikt, flora och fauna. Då och då hittar vi säkert en bokhandel, men det blir i sommar i så fall en FRANSK bokhandel. Min franska lämnar en hel del övrigt att önska, så jag vågar inte chansa.

Nu mina vänner behöver jag hjälp så att jag inte släpar på något ”stolpskott”.  Snälla?!

Ett skritt fra døden av Tor Edvin Dahl

Publicerat av

Det här är en småtrevlig roman. Kriminalare sägs det, och nog lovar det gott till att börja med. Men det går förfärligt långsamt. På baksidan av boken står det att ”etterforskerparet” är en kvinnlig präst och en transvestit. Det låter skumt, lite udda och spännande. Jag väntade hela boken igenom på att transvestiten skulle lösa någon form av gåta. Förgäves. Han var mest diffust olycklig. Prästen irrar runt i Namibia och går på cocktailpartyn hos den norska befolkningen. Hon är tyvärr ganska intetsägande för att vara präst och deckare. Det är faktiskt mer fart i Miss Marple!  Men trevlig är den iallafall, boken. Jag tycker den är trivsam och lättläst, om än inte en kriminalroman. Nu vill jag ha spänning, så kom igen Dahl! Du har skrivit bättre än så här, förr…

Gavalda vs Klackenberg 0-1

Publicerat av

Lyckan är en sällsam fågel. Det är namnet på den svenska översättningen av Anna Gavaldas senaste verk. Och jag som älskat det hon tidigare gjort blir lycklig när jag ser att det är en tegelsten! Jag sveper en ullpläd om mig, tar kaffemuggen i ett stadigt grepp och  hugger in. Det går inte. Jag kommer 10 sidor och får börja om. Vad står det? Hänger det jag läser ihop?

Nej, jag börjar om en gång till, jag är väl okoncentrerad. Kommer nästan 30 sidor innan jag lägger den ifrån mig.  Det är väl inte en Gavalda-dag idag då. Jag sörjde lite igår över att jag inte bor i Stockholm och kunde varit med på hennes framträdande igårkväll, nu vet jag inte. Nåja, jag läser senaste numret av Krimnalteknik i stället.

Så tar jag nya tag. Och misslyckas igen. Kommer denna gång hela 47 sidor in i boken innan jag ger upp. Jag har nu lagt tegelstenen på is, och kommit halvvägs in i Tove Klackenbergs ”Dömd på förhand”. Den lovar gott, jag skattar mig lycklig efter varje sida, att jag inte är och inte ska bli något inom rättsväsendet. Är det så där det går till så kan det vara!

Läskramp och förlösande alster

Publicerat av

 

Läskrampen efter mötet med Luciana har släppt. Igår kväll vid åttatiden. Och då blev det bråttom att hitta en ersättare. Företrädesvis en diametral motsats till Lucianas långsamma död, så att efterdyningarna får lägga sig ostörda.

Ibland känner jag mig lite stressad av att ha en stapel olästa böcker här och där i huset, men just igår var det lysande! Efter moget övervägande tog jag tag i Maria Ernestams Alltid hos dig.  Om just detta val var så klokt är tveksamt. Jag läste och läste och läste… Det här är en helt ny sida av Maria Ernestam! Boken är i och för sig spännande, men det är ingen deckare. Det är en mjuk och varm människoskildring. Ett släktöde i generationer som utspelas främst på Marstrand. Underbart språk, härligt precis och vasst. Jag undrar om det inte drar ihop sig till Maria bästa…

 

Fyrmästarens dotter debutroman av Ann Rosman

Publicerat av

(Missa inte Mis intervju med Ann Rossman, den kan du läsa här…)

Tidigt en söndag morgon fick jag ett ex av Ann Rosmans ”Fyrmästarens dotter” i händerna. Och samma kväll läste jag ut den. Det var länge sedan jag sträckläste senast… Och en debutroman dessutom. Det i sig innebar att jag hade vissa förutfattade meningar. Som kom på skam.

Ann skriver rakt på sak, texten är lättflytande och inte fullproppad med onödiga små utfyllnadsord eller adjektiv. Inte ens de förväntade klichéerna. Lycka. Miljön är välbekant för mig. Jag tänker inte bara på Göteborg och Marstrand då, utan båtliv och kustbefolkningen. Att Ann vet vad hon talar om är tydligt. Hon är ”hemma” i miljön och det ger den där extra enkelheten i beskrivningen som är så charmig. Problemlöserskans privatliv berörs inte överdrivet mycket, men lite lagom så att jag förstår att hon har ett liv utanför polisen. Precis lagom mycket. (Jag blir lite betryckt när halva böcker ägnas åt polisernas hemliv. Tack för att jag slapp det.) Och så gillar jag Folke! Det finns nog en Folke på alla arbetsplatser, och utan att förklara hur han ser ut, vet jag det ändå. På pricken.

Historien är det lite gammal hederlig Agatha Christie över. Pusseldeckare. Det faller mig personligen i smaken. Slutet var inte uppenbart, jag trodde vår hjältinna skulle gifta sig och leva lycklig ever after med den som visade sig vara urskurken 🙂 Bra jobbat, Ann! Jag vet att du har skrivit klart nummer två, och skissar på nummer tre och jag ser fram emot dem.