Etikettarkiv: deckare

Patienten, av P D James

Publicerat av

Äntligen! Nu har P D James Patienten kommit, och jag kastar mig över den. Denna gamla dam skriver spännande historier, med helt otroliga miljöskildringar och personteckningar. Jag tröttnar aldrig på hennes förmåga att förmedla stämningar. Men- min motvilja mot ”serier”då? Med Adam Dalgliesh är det annorlunda, vi är kompisar sedan många år.

Denna klassiska engelska deckare av gammal god modell börjar med att den illa beryktade undersökande journalisten Rhoda Gradwyn skriver in sig för att efter mer än 30 år ta bort ett vanprydande ärr i ansiktet. Operationen går fint, men morgonen efter hittas Rhoda död. Mördad. Handlar det om Rhoda, verkligen? Visserligen hade hon trampat på många ömma tår genom åren, men…När ytterligare ett mord sker, både klarnar och trasslar det till sig för AD och hans kollegor som motvilligt kallas in för att utreda mordet vid den berömda platstikkirurgen Chandler-Powells exklusiva privatklinik på godset Cheverell Manor i Dorset.

Svart av Gunn M Roll

Publicerat av

Det står i baksidestexten att detta är en korsning mellan klassisk pusseldeckare och iskall kriminalare. Jag hade onekligen vissa förväntningar på Roll, med tanke på att jag som regel uppskattar våra västliga grannars decekarförfattare. Den här har dock inte hållit måttet. Iallafall inte mitt. Det har tagit mig en evighet att tröska igenom den. Inte för att den på något sätt är dålig, den går bara så oääändligt långsamt och är väldigt detaljerad i handlingen på ett sätt som känns onödigt. Är det fråga om att fylla formatet för lagom lång deckare? Språket är trevligt men karaktärerna stereotypa och ”tomma” innanför skalet. Nej, det här föll mig inte i smaken. Däremot inte sagt att det inte passar andra! Om du gillar maklig takt, och omständliga händelser (kanhända är det just detta som förväxlas med pusseldeckare?) så blir du nog glad.

Detta ”norrsken” lyser klarare för varje ny bok!

Publicerat av

Sekten av Jan Sverre Syvertsen är en krypande otrevlig historia om en religiös sekt där en tonårsflicka, Tina, hittas mördad. Hennes bästa kompis, eller iallafall rumskompis blad de ”innersta” i sekten, är den som gör det makabra fyndet av den brända kroppen, bunden mot ett träd. Det är lukten leder väninnan…Spåren som Lisa och Sander följer är spretiga och förvirrande. Jag är rätt säker på vem som är mördaren, men har fel… attans…

I den här boken har det bildats en profileringsenhet, och Sander kan nu vara med och lösa brott på ett mera strukturerat och rättfärdigat sätt. Sander, som är rik som ett troll, har också hittat ett sätt att låta pengarna ”arbeta” på. Ett samhällsnyttigt sätt, som när jag tänker närmare på det, är helt i linje med hans inre, eller iallafall som jag upplever honom! Jag inser att Lisa är problemlösaren, men det är Sanders om jag tagit till mitt hjärta. Inte bara för att han är snygg och rik och utan sociala problem, hans tankar intresserar mig.

Magnus Uggla eller Jean Bolinder?

Publicerat av

Om man betänker hur TVutbudet ser ut, så är det inte så illa med en god bok. Jag har ägnat dagen åt att städa bland högarna på golvet. Jag hittade en del bortglömda grejer, så som till exempel ”Djävulen och det egna köttet” av Jean Bolinder! Den hade jag tänkt läsa i somras, men den kom aldrig med till båten när vi drog iväg i mitten av juni. Sedan, när vi kom tillbaka mot slutet av augusti, ja, då var det andra alster som hamnat ovanpå, och ovanpå dem ännu fler… MEN NU! Nu ska jag ta fatt i den här lite udda romanen.

Den handlar om en obehaglig figur med fågelhuvud, näbb och fiskstjärt. Figuren har gul jacka och stinker av förruttnelse…

Japp – det är Jean Bolinders roman om kriminalmoralitet, eller Magnus Ugglas ”Var fan är min revy”. Valet är lätt!

Simon Kernicks ”Handel med döden”

Publicerat av

Den här kriminalromanen är inte som andra. Kernick skriver en driven, rapp historia som tvingar mig att sträckläsa. Handel med döden handlar om en polis, Dennis Milne, som jobbar extra på ledig tid för att fylla på pensionskontot. Milne extraknäckar som … yrkesmördare. Snart dras han djupare in i den undre världen än han tänkt sig, och det som tidigare vanligen handlat om avpolletterande av knarklangare, sträcker sig in i pedofilvärlden. Barnhemsbarn försvinner. Hur hänger det ihop med de två tulltjänstemännen och en revisor som Milne nästan börjat ångra att han avrättat åt sin uppdragsgivare. Han, som aldrig ångade sig, aldrig tittade i backspegeln.

Den vackra barnhems föreståndarinnan, Carla, vem är hon egentligen? Och kan Milne lita till hundra procent på sina skumma uppdragsgivare?

Kernicks debutroman är alls inte dum. Lite Mike Hammer stuk. Historien är naknare skriven än vad som är vanligt idag, skulle jag vilja säga. Vi får endast minimala informationer om karaktärernas privatliv, informationen begränsas till sådant som för historien framåt och är av betydelse för fallen. Den lite svarta humor och den fasansfulla tanken på en massmördande polis gör att jag ändå anser helheten vara riktigt bra.

Sist i boken finns ett smakprovskapitel på nästa del i serien. Jag brukar aldrig läsa sådana, även om jag då och då hittar dem. Denna gång kunde jag inte hålla mig.

Recensionsexemplar erhållet från Bra Böckers Förlag.

Den mörka ängeln

Publicerat av

Viktor Algård står för arrangemanget när Visbys nya kongresshall invigs. Hundratals gäster bevistar kalaset och får anses mycket lyckats. Bortsett från att festfixaren Algård hittas mördad dagen efter. Anders Knutas, kommissarie vid gotlandspolisen hittar under utredningens gång en riktigt ruggig tonårsmisshandel, Viktors hemliga kärleksaffär och en av Viktors avundsjuka konkurrenter i branschen. Soppan är grumlig, minst sagt. Johan Berg, journalist vid TV i Stockholm, gör sina egna efterforskningar och Johans fru Emma dras in med risk för liv och lem.

Det här är mer en psykologisk thriller än en deckare, måste jag nog säga. Det är betydligt mörkare än de tidigare alstren men som vanligt drar Mari in mig i historien direkt, och det är svårt att lägga boken ifrån sig.