Inte precis, kan jag tycka. Var och en sin egen lyckas smed var min mormors, min mors, min och även min vuxna dotters mantra. Då behövs inte Kvinnodagar.Det enda jag kan tänka mig att använda denna dag till är lugn och ro. Jag tvekar inte ett ögonblick att å det bestämdaste hänvisa maken till det faktum att 8 mars är officiellt deklarerat som Internationella Kvinnodagen och att jag därför ingalunda kan förväntas måla väggar i vårt renoveringsprojekt idag. Nix – jag ska ligga i soffan och läsa Saberdenes Variationer, och sörpla te. Han kan också få fixa lunch, faktiskt. Med hänvisning till samma viktiga dag.
Etikettarkiv: deckare
Män som hatar kvinnor – På Bio
Det var med viss bävan jag traskade iväg för att se filmen. Pessimismen själv. Boken är alltid bättre, det är min grundinställning till filmatiseringar.Jag var dessutom rätt negativ till castingen av skådespelare till ”Kalle Blomkvist”-karaktären. Micke N är inte min favorit. VAR inte min favorit. Han gjorde en lysande rolltolkning! Bra jobbat! För att inte tala om Noomi Rapace som jag aldrig tidigare sett i någonting. Vidrig roll att behöva göra, men hennes stjärna lyser klar.Castingkillen har gjort ett kanonjobb, över hela rollistan, faktiskt.
Och regissören måste ha en eloge. Filmen är faktiskt bättre än boken, eftersom så mycket privat utfyllnad om Blomkvists liv med damer och sådant inte tagits med. Det var tråkiga bitar i boken, dökött.
Har du inte läst boken missar du egentligen bara en sak – du vet inte att det inte är Lisbeth som grävt fram materialet i slutet, inför Blomkvists revansch. Det framgår inte att det är en del av betalningen från Vanger…
Död i gryningen
Zatopek van Heerden är privatdetektiv med ett förflutet som polis och alkoholist. I Död i gryningen åtar sig van Heerden att undersöka ett fall som kretsar runt en torterad, avrättad antikhandlare. Uppdraget han åtagit sig är att finna ett testamente som försvunnit. Offrets kassaskåp är tomt och att döma av hur han dödats, pekar allt på att han tagits av daga av en legosoldat. Historien utspelar sig runt Kapstaden i Sydafrika och är snabb, våldsam och otäck. Man får som läsare med sig en historia som skrämmande nog skulle kunna vara verklig. Jag har lite svårt med alla de tungvrickande Afrikaansnamnen, de får lite egna uttal i mitt huvud, är jag rädd, men de stoppar inte upp den berättade historien.
Deon Meyer, som författaren heter, är en trevlig bekantskap. Jag hade inte hört talas om honom tidigare, trots att hans verk översatts till mer än 10 språk tidigare. Eftersom detta är den första i en serie om van Heerden, ser jag fram emot översättningarna av de efterföljande också!
Läsbrist
Det är rätt mycket man kan få gjort medan man läser. Man kan laga mat, man kan diska, man kan prata med mormor, man kan lyssna på ljudböcker, rensa kattlådan, vattna blommorna, kratta gräsmattan och man kan bada.
Observera att nu pratar jag inte om ljudböcker här! För att tillgodogöra sig innehållet i en ljudbok kan man inte göra mycket annat samtidigt. Jo, två saker kan man göra samtidigt som man lyssnar; man kan antingen läsa en pappersbok, eller man sitta stilla och lyssna intensivt, annars missar man något för att tankarna drar iväg med en. Inget annat.
En och annan gång hittar jag dock småsaker som man ingalunda kan få undanstökade ens medan man läser pappersböcker. Fram till nyss hade jag kommit på två saker;´
1: sticka norska lusekoftor efter komplicerade mönster
2: klappa katten (han sitter alltid på boken och skymmer därmed texten).
Idag hittade jag en tredje sak. Det handlar om renovering av hus. Med en hink spackel i ena handen och själva spackelgeggarmanicken i den andra, stående på en vinglig pall stirrande uppåt längs väggen så går det helt enkelt inte att läsa till någon reda. Jag gjorde några tappra försök men gav snart upp. VET ni hur lång tid det TAR att spackla fyra stycken fem meter breda väggar som sträcker sig från golv till taknock? Jag har hållit på i timmar och är inte mycket närmare färdigstadiet än när jag började. Jag har minst två miljoner kvadratmeter ospacklad vägg kvar…
Och inte en rad har jag läst i den Norska författarinnan Gunn M. Rolls ”Svart” . Inte en RAD!
Mi och Väzzz…
Jag hade med mig min polare Väzzz på bokrean idag. Det var inte lätt det…Jag gillar att vända och läsa baksidor, tumma, lägga tillbaka, ta upp igen, tumma lite till. Ja – ni förstår. Väzzz var måttligt intresserad. Han gjorde en snabb scanning av utbudet och insåg att några nya böcker om helt okända primtal inte föreföll finnas i utbudet, inte heller någon djuplodande bok som på ett enkelt och snabbt sätt förklarar hela stringteorin på bara 4200 sidor. Nej, Väzzz var mera intresserad av lunchen som skulle intagas efter själva bokrundan. (Pizzalunch, hans egen fru vaktar makens midjemått med nitisk nogrannhet, så det gäller att passa på när man för en gångs skull fått fatt i polarens fru istället, vilket han alltså hade just idag). Vi måste sett ut som ett udda par. Folk tittade snett på oss. Först kom jag, medelålders kvinna i stram kostym och högklackat, fullastad med böcker och armbågandes fram till bord och hyllor för att eventuellt fylla på eller möjligen stuva om, med Väzzz, en medelålders man i nitar och läder på släp i rockskörten. Mannen klagandes högljutt. ”Måste du? Ska du ha den eller inte? Men HOHOOO, den där dissade du ju i förra affären, det minns jag tydligt…”
Ja, såna saker. Måste jag säga att det lägger sordin på själva bokreaupplevelsen?
Eller, ja… alltså! Det ÄR ju samma böcker i alla butikerna, och jag HAR tagit i (och lagt tillbaka) så gott som varenda en av dem, men det är ju inte det som är GREJEN, grejen är… Ja, vad är grejen nu igen…?
Kerstin Ekman?
Idag fick jag lära mig något nytt. Något jag inte visste trots att jag trodde jag hade koll, faktiskt. En av mina favoritförfattare är Kerstin Ekman. Nu skriver hon inte deckare, eller hur? Så tänker vän av ordning, så tänkte jag också.Icke sa Nicke. Kerstin Ekman har skrivit deckare! På 60-talet redan. Jag vet, för jag har sett flera titlar i en god väns bokhylla… Jag vet inte riktigt om det gladde mig eller om jag blev lite besviken. Det är inte hennes genre, känner jag. Eller så är det det, och det bara är jag som är trångsynt och ovillig att ta det till mig. Jag har faktiskt inte läst någon av dem, så det skulle ju kunna vara så att det är PRECIS det hon är allra bäst på. Men. Nje. Jag skulle läsa dem på fel sätt, med fel ingångattityd, med fel inre känsla. Ska läsa en Ekmandeckare, ska inte, ska läsa en Ekmandeckare, ska inte…
Synd inte prästkragarna blommar så här års, så att ett korrekt och pålitligt beslut kan tas.
The Valentine’s Day Murder…
Huvudpersonen i denna deckare är Christine Bennett, före detta nunna och nu hemmafru och privatdetektiv. Inte mycket av historien fokuserar på hennes privatliv utan det är själva mysteriet som står i fokus hela tiden. Det är riktigt uppfriskande med en författare som håller mysteriet i första rummet genom hela boken.
Den här historien handlar om en man och hans två vänner som mot allt sunt förnuft ger sig ut på Lake Eires isar en sen kväll den 14 februari. På Alla Hjärtans Dag. Männens låsta bil hittas dagen därpå nära sjön, men själva har de inte kommit tillbaka. Polisen tillkallas och undersöker det hela. Vittnen har kvällen innan, på en närbelägen restaurang, hört männen tala om sin isvandring och skriver av historien som en tragisk drunkningsolycka. Männens respektive fruar hanterar tragedin var och en på sitt eget sätt. Val’s fru, Carlotta, vägrar tro att det handlar om en olycka. När våren kommer och endast två kroppar flyter iland ber Carlotta Christine att titta närmare på fallet. Den ena kroppen har kulhål i sig och Carlottas man saknas. Nu handlar det om mord! Christine börjar systematiskt gräva i vad som egentligen hände där ute på isen. Polisen betraktar Val som misstänkt för mord på sina två kamrater.
Pusslet är åter igen så gott som komplett i polisens ögon men bit för bit plockar Christine ner det igen, för att se om det går att lägga pusselbitarna på något annat sätt. Hon upptäcker det ena märkliga efter det andra vad gäller Vals liv, vid sina undersökningar. Saker som varken hans fru Carlotta, hans affärspartner eller någon annan haft en aning om.
Inte mycket i form av ledtrådar avslöjas för läsaren under historiens gång, man får lita till sin magkänsla helt enkelt. Det är en intressant teknik, och romanen är så underhållande att det inte gör något att man som läsare hålls i mörkret ända fram till slutet!
Jag var lite tveksam till en nunna som problemlösare till att börja med, men Lee Harris har lyckats – det är helt klart godkänt. Jag kommer att läsa fler Christine Bennett mysterier!