Mästare, väktare, lögnare, vän

mastere_vaktare_lognare_van.jpeg

Leo Junker

Det här är Christoffer Carlssons tredje bok om den labila polisen Leo Junker. Den första boken Den osynlige mannen från Salem blev utnämnd till årets bästa svenska kriminalroman 2013. Bok nr 2 Den fallande detektiven kom året därpå. Vill man veta mer om Christoffer Carlsson kan man läsa vår intervju med honom här på Deckarhuset.

Charles Levin

Fokus i den här boken är Leos f.d. mentor Charles Levin som i början av boken hittas mördad i en grå liten landsort dit han flyttat efter sin pension. Levin var en vän till Leo men vem var han egentligen? Mörka hemligheter växter sakta fram. Boken växlar mellan nutid och ett 80-tal präglat av ett Europa som fortfarande är uppdelat i öst och väst. Växlande mellan nutid och dåtid får vi följa Levins liv och handlingar. Handlingar som får konsekvenser inte bara för Levin själv utan även för Leo och kriminalassistent  Tove Waltersson. Christoffer Carlsson knyter skickligt ihop de flesta av säckarna i slutet men lämnar dörren på glänt för en fortsättning.

Stämning

Det som slår mig mest med denna bokserie är den dystra stämningen. Det är inte muntert. En viss livsleda, bitterhet, hopplöshet och lika delar sorgsenhet och ensamhet. En känsla av att livet bara flög förbi, att livet inte blir bättre än så här återkommer hos flera av karaktärerna i böckerna. Tack och lov finns det ett visst hopp och livslust i Leo Junker trots ett brokigt förflutet och missbruk.

Fristående?

Förlaget påpekar att böckerna är fristående men jag håller inte med. Visst, det går att läsa böckerna separat, framförallt bok nummer två men det är en hel del man inte förstår i bok nr tre om man inte läst den första boken. Helt klart har man bättre behållning av att läsa alla tre böcker i rätt ordning.

Fransk deckare med filosofisk touch

Cirkeltecknaren

Fred Vargas heter den kvinnliga franska författaren som är en mycket populär deckarförfattare i Frankrike. Boken är den första i serien om kommissarie Jean-Baptiste Adamsberg som också fick Crime Writers Associations Internationella Dagger award 2009. Vargas är, förutom författare, även historiker och arkeolog.

Cirkeltecknaren

Någon ritar ut blåa runda cirklar på nätterna i Paris vilket förbryllar stadens invånare, inte minst kommissarie Adamsberg som anar oråd. Vad vill personen med sina cirklar? Allt eskalerar när man en dag hittar en mördad kvinna i cirkeln.

Udda men genomtänkt

Den här boken är lite udda. Karaktärerna är lite skruvade och filosofiska, som karikatyrer. Helt klart känns det väldigt franskt och jag gillar det. Man får en liten känsla av Amelie från Montmartre fast mer dystert. Det är något med fransmännen och filosoferande, kanske får det de i bröstmjölken? Hur som helst skulle jag gärna se en film med dessa figurer, frågan är vilka som skulle klara av att spela dem. Adamsberg beskrivs ju som omöjlig att beskriva. För övrigt är jag definitivt sugen på att läsa de övriga böckerna i serien, Viva la france!

Böcker i serien

1. Cirkeltecknaren
2. Mannen som vände insidan ut
3. Budbäraren
4. I de eviga skogarna
5. Okänd kontinent
6. Spökryttarna från Ordebec

Uppföljaren till årets svenska deckardebut 2014

Anna Lihammer

2014 utgavs Anna Lihammers debutdeckare Medan mörkret faller som är en historisk kriminalroman som utspelar sig i Sverige på 1930-talet. Boken är både spännande, välskriven och är  intressant ur ett historiskt perspektiv.

Än skyddar natten

Precis som i Annas första bok får vi följa kommissarien Carl Hell och polissystern Maria Gustavsson. Det är två fina karaktärer som ger en bra inblick i ett klassamhälle vi inte riktigt är vana vid i dag. En tysk journalist mördas vid en hällristning i Mälardalen. Tyska är mycket angelägna att mordet klaras upp men Carl Hell är mer intresserad av ett brutalt mord på en ung kvinna vars barn dessutom är försvunnet. Samtidigt får vi parallellt följa två tyska bröder som står på var sin sida ideologiskt men som ändå är bundna vid varandra av blodsband.

Stark uppföljare

Anna Lihammer är, enligt mig, en av de mest lysande deckarförfattarna idag, speciellt inom genren historiska kriminalromaner men så är hon också arkeolog och historieintresserad. Det är alltid intressant att få ta del av svensk historia men Anna lyckas få till en kuslig och rätt obehaglig stämning i sina böcker som passar till kriminalromaner, lite noir-känsla utan att det blir stereotypiskt. I kombination med att det är välskrivet och fina karaktärsporträtt blir det full pott för min del!

Miss i söndags

Vet inte hur det gick till?? men jag missade totalt två! nya deckarserier i söndags. Som tur är finns båda avsnitten på SVTPlay  några dagar till. För att kompensera för denna miss får ni här trailers och länkar till avsnitten om ni är intresserade

What remains

Visas söndagar kl. 21.00 på SVT1

Trailer

Länk till avsnitt 1 på SVTplay

Line of Duty

Visas söndagar ca 22.00 på SVT1

Trailer

Länk till avsnitt 1 på SvtPlay

Intervju med Christoffer Carlsson

Idag bjuder vi på en intervju med högaktuella Christoffer Carlsson som nyligen släppt Den fallande detektiven, en uppföljning till årets deckare 2013 – Den osynlige mannen från Salem.

Välkommen  Christoffer!

 

I en mening – Hur skulle du sälja in/beskriva dina deckare för någon som aldrig hört talas om dig?

Oj, svårt. ”Brottsdramer, spännande berättelser om brott där karaktärer och relationer är lika viktiga och drivande som själva handlingen.”

 

Vad var din första tanke när Den osynliga mannen från Salem blev utsedd till årets bästa deckare 2013 av Svenska Deckarakademin?

”Va? Vann jag?” På riktigt. Jag var ju nominerad tillsammans med folk som Arne Dahl, Johan Theorin och Katarina Wennstam, liksom. Galet.

 

Du skriver både deckare och forskar i kriminologi- Man skulle kunna påstå att du är fascinerad av brott. Stämmer det och vad är det som har gjort att du har har valt att arbeta inom detta område?

Haha, ja, det skulle man kunna påstå. Det viktiga för mig, både som forskare och författare, är att försöka förstå människors liv: varför de handlar som de handlar, tänker som de tänker, känner som de känner, varför de blir som de blir. Ibland är brottsligheten ett oerhört centralt element för att kunna förstå en viss människas liv; ibland inte. Och, inte minst, ibland är brottslighetens konsekvenser (exempelvis, ett fängelsestraff) oerhört viktiga för att förstå varför en människas liv blir som det blir. Så det är, egentligen, mycket på det sättet som brottsligheten fascinerar mig. Och hey; berättelser om brott tenderar att vara ganska spännande, eftersom personen som begår brott per definition gör någonting hen behöver dölja inför andra.

 

Kan du berätta lite kortfattat vad forskningsarbetet går ut på? och framförallt, hur får du tid till att skriva också?

Min forskning har främst fokuserat på de processer, händelser och faktorer som påverkar människors liv när det gäller deras kriminalitet: vad är det som gör att personer börjar begå brott? Vad gör att de fortsätter när de väl har börjat, och vad gör att de (till slut) slutar? Tillsammans med några andra i en större forskningsgrupp, har jag genomfört massa intervjuer med personer som haft olika former av ”kriminella karriärer”, som vi kallar det, och försökt finna mönster och gemensamma nämnare i deras liv. Det är svårare än det verkar.

 

Och du vet, när det kommer till att skriva, för min del har det blivit en så naturlig del av livet att det känns konstigt när jag inte skriver på ett tag. Jag tänker att det är lite som träning för vissa: många hinner ju trots allt ha både ett familjeliv och arbetsliv och ändå träna några gånger i veckan. För min del är skrivandet det jag gör medan andra tränar. Vilket, tyvärr då, innebär att jag är i väldigt dålig form, haha. Men, ja, så märkvärdigt är det inte.

 

Jag är alltid nyfiken på författares arbetsplats. Hur ser den ut? Sitter du vid ett skrivbord, skriver på caféer, köksbordet? Är det stökigt eller har du ordning och reda kring dig

Jag kan sitta i stort sett var som helst: en buss, ett café, en gate på Arlanda, vid köksbordet hemma. Förut var det inte så, men min livsstil kräver numera att jag kan vara så flexibel, annars skulle jag inte kunna skriva så mycket som jag vill. Jag brukade sitta på akutmottagningar och skriva förut. Det var den absolut bästa platsen jag någonsin skrivit på. Numera går det nog inte, är jag rädd, eftersom kontrollen på akutmottagningar har blivit för hård. Men för sisådär tio år sedan gick det fortfarande. Jag älskade det, kunde sitta där hela eftermiddagar och kvällar, ibland halva nätter.

 

Kommer du att delta på Bokmässan i Göteborg?

Oh ja. Jag är där torsdag till söndag. Det ska bli så himla roligt.

 

Vad är roligast med skrivandet? Tänka ut en intrig, bygga karaktärer, skapa miljöer, eller annat?

Åh, det går inte riktigt att separera de där sakerna från varandra. För mig sitter allting ihop; intrigen är intimt förknippad med den miljö den utspelar sig i, och det i sin tur påverkar vilka karaktärer som behöver befolka de olika scenerna, och så vidare. Men det ursprungliga skapandet – när berättelsen liksom kommer till liv – som helhet är bland det absolut roligaste jag vet. Och då menar jag det roligaste i … livet, typ.

 

Om dina böcker blev film och du fick välja fritt vem som skulle spela Leo Junker, vem skulle det vara?

Adam Lundgren (Torka aldrig tårar…, Känn ingen sorg, etc.) tror jag skulle kunna bli en alldeles lysande Leo Junker. Men tyvärr är han ju snudd på Hollywood-stor nu, så han har väl viktigare saker för sig. : (

 

Om du var huvudperson i en kriminalroman vad skulle du vilja vara då? Polis, detektiv, privatspanare, journalist (annat) och vad skulle du ha för stil?

Haha, vilken rolig fråga! Det där med detektiv är intressant … Jag skulle nog välja det; en detektiv som står i bakgrunden och helst av allt mest lyssnar på låtar som ”Lost and found” med Adrienne Pierce eller ”Paint the silence” med South och kollar på ”True Detective”, men ibland måste arbeta lite för att kunna köpa mjölk och flingor, liksom. En motsträvig jävel. Haha. Det skulle jag vara! Om ni inte har hört ”Paint the silence”, förresten, så borde ni göra det. En lite bortglömd låt med flera år på nacken men makalöst bra.

 

Det är 1 vecka kvar tills du måste lämna in ditt senaste manus till förlaget. Vad tänker/känner du då?

”Hmm … undrar om det här verkligen är en berättelse, eller om den bara är en samling kapitel där karaktärer gör saker som kanske eller kanske inte hänger ihop. Oh well, jag har hållit på med det här så länge nu att det är hög tid att någon annan får avgöra den saken, för jag har då inte längre någon aning.” Typ. Mitt och Piratförlagets arbete är faktiskt oerhört harmoniskt. Vi har arbetat ihop i över fem år nu, så vi känner varandra ganska väl.

 

Vad läser du för böcker? Lista några Favoritböcker/kriminalserie och kriminalfilmer

Åh! Kära ni, sådär kan ni ju inte fråga. Jag läser allt ifrån typ ”Stasiland” av Anna Funder till ”Legend”-böckerna av Marie Lu. Men om jag ska lista några favoritböcker inom just den genre jag själv rör mig i, kriminallitteraturen, så får det bli de här:

 

”Den vedervärdige mannen från Säffle” – Sjöwall/Wahlöö
”Den skrattande polisen” – Sjöwall/Wahlöö
”Grisfesten” – Leif GW Persson
”Mellan sommarens längtan och vinterns köld” – Leif GW Persson
”American Tabloid” – James Ellroy
”Winter’s Bone” – Daniel Woodrell
”Red Harvest” – Dashiell Hammett
”The Postman Always Rings Twice” – James M. Cain
”The Talented Mr. Ripley” – Patricia Highsmith
”The Contortionist’s Handbook” – Craig Clevenger
”Dark Places” – Gillian Flynn
”Heartsick” – Chelsea Cain
”The Yiddish Policemen’s Union” – Michael Chabon

 

Vad betyder recensioner (av dina böcker) för dig?

 Jag skulle ljuga om jag sa att de inte betydde någonting. De betyder en del, men inte allt. Såhär: en positiv recension gör mig glad i typ en timme. Sedan händer det ofta nåt som gör att glädjen försvinner, typ att jag spiller kaffe på min nytvättade tröja eller att jag går förbi en spegel och ba ”fan vad tjock jag har blivit” eller nåt. En negativ recension gör mig sur och lite nedstämd i typ en dag, sedan går det också över. Så det betyder ju någonting, liksom, men absolut inte allt. Det viktiga är att de som läser mina berättelser berörs av dem, på något vis.

 

Fråga från Thomas Engström: Vad är en riktigt bra och en riktigt dålig dag på jobbet?

Haha! En riktigt dålig dag på jobbet är när jag sätter mig tidigt någonstans för att skriva men av någon anledning inte får gjort mer än typ 1 000 ord på hela dagen; när alltför mycket distraherar. När jag har en bra bok jag hellre vill läsa, eller precis har twittrat nåt som jag inbillar mig är roligt och vill se om folk har delat det, när jag är hungrig eller törstig och inte sitter hemma utan på ett hotell eller i någon park och måste gå och äta eller dricka nånstans… när det helt enkelt är alltför mycket som distraherar mig. Då kan man också ge sig fan på att det är nån som postar en negativ recension av någon av mina tidigare böcker någonstans, eller att något bokevent som är inplanerat och som jag sett fram emot helt plötsligt ställs in, eller … ja. Du fattar. En objuden gäst kommer sällan ensam, som farfar sa. Det är en jävligt dålig dag på jobbet. Det händer ibland men inte så ofta. En riktigt bra dag på jobbet är när jag skriver mycket, vilket i min värld innebär runt 3 000 ord eller mer, och dessutom får äta hamburgare till lunch. Typ.

 

Om du var tvungen att skriva en historisk deckare eller en deckare som utspelar sig i framtiden vad skulle du välja?

Jag skulle väldigt gärna skriva en historisk deckare, men mitt steg tillbaka skulle inte bli särskilt långt; jag skulle skriva något som rörde sig under 1970- eller 1980-talet. Räknas det ens som historisk deckare? 

 

Till sist några korta frågor:

Brittiska eller amerikanska deckare? Amerikanska.
Poirot eller Mrs Marple? Mrs Marple
Leif GW Persson eller Håkan Nesser? Leif GW Persson.
Vanlig bok eller ljudbok? Vanlig.
Se en klassisk deckarfilm eller ny deckarserie? Klassisk. Mycket nya deckarserier, framförallt skandinaviska, är skit; ett fåtal håller måttet, som The Killing eller True Detective. Den enda skandinaviska bra skandinaviska är väl typ ”Bron”, om man bortser från ”En Pilgrims Död” som jag gillade som fan. Men den bygger ju på Leifs finfina trilogi, så … ja.

 

Tack för det Christoffer! Vi ses på bokmässan!

 

Recension: ”Den heta sommaren” av Jenny Berthelius

Som avslutning på denna ovanligt heta sommar fick jag ett enormt sug efter att läsa en av ”retrodeckarna”, som med sina underbara omslag står fint uppställda på några hyllor i mitt hem. Vad är då inte mer passande än en deckare som heter just Den heta sommaren!

MYSIGA RETRODECKARE!

Deckarförfattaren Jenny Berthelius skrev deckare från slutet av 60-talet och in på 80-talet (en 1991 och ännu en 2007), helt i dåtida myspusseltappning. Den här boken köpte jag dels för att omslaget är så snyggt, dels för att handlingen utspelar sig i ett ruffigt gammalt hyreshus i Malmö. Det är något alldeles speciellt med hyreshus. Relationer hyresgäster emellan är inte alltid helt okomplicerade och som vi tyvärr fått se kan det ibland till och med leda till våld människor emellan (därav begreppet ”tvättstugevåld”). Mordoffret i den här boken överlever tvättstugan, men får istället möta döden i ett tomt hisschakt. Att något mordiskt börjat röra på sig i det gamla huset är det ingen tvekan om och skräcken sprider sig i grannskapet…

BLINKNINGAR BAKÅT I TID

Det här var min första bok av Berthelius och jag vill absolut läsa fler. Boken skrevs år 1969, året efter Bo Baldersons Statsrådet och döden (som Joachim recenserar lite längre ner) och det märks även i denna bok att berättelsen är till åren kommen; en del underliga ordval, några smått rasistiska beskrivningar – något som inte sällan förekommer i äldre böcker – och en lite klichéartad mordgåta. Efter lite suckande lyckades jag ändå ha överseende med dessa bitar och tillslut blev det en riktigt trevlig läsupplevelse! I början verkade boken ganska oskyldig, men den tuffar faktiskt till sig och efter ett tag börjar det märkas att den är skriven under den politiskt omvälvande tiden i slutet av 60-talet.

Dessutom har Berthelius en ganska speciell berättarröst; det är dovt och suggestivt, i kombination med en allvarsam form av galghumor – ett allvar som jag ibland kan sakna i till exempel Maria Langs helylledeckare. Boken får ett plus i kanten för att den utspelar sig i Malmö och även har några scener från Lund och Köpenhamn (själv bor jag i Lund). Om någon känner till affischen Hasch Girl av Sture Johannesson och vet vilken uppståndelse det blev när den ställdes ut på Lunds konsthall, som av en händelse faktiskt samma år som denna deckare kom ut, så förstår man blinkningarna till konstverken som beskrivs i Den heta sommaren. Nu är jag definitivt sugen på att läsa fler retrodeckare (äkta sådana) och jag har redan börjat rota i hyllorna…

Trevlig fredag önskar Kriss!