Sitter och försöker skriva en recension – det går inget bra…

Av någon anledning tycker jag alltid att det är svårare att skriva en recension på en bok som jag antingen tyckt väldigt mycket om eller som jag riktigt har hatat… Recensioner på böcker som jag bara tyckt varit ok skriver sig av någon konstig anledningen nästan av sig själva.

Idag skulle jag skriva om Den röda damcykeln av Mats Ahlstedt -en bok som jag till en början (efter ca 0-100 sidor in i boken) trodde skulle visa sig vara riktigt dålig… Men som sedan visade sig vara en helt annan typ av deckare än vad jag först hade trott!… (jag sträckläste de sista 200 sidorna enda in på småtimmarna… vilket om något måste anses som ett superhögt betyg!)

Men hur beskriver man en sådan bok med ord?!…

Hmmm… man skulle kunna säga att Den röda damcykeln är en lurig bok, detta då den inledningsvis kändes som en blandning mellan en Camilla Läckberg och en Alexander McCall Smith deckare… Vad menar jag med detta? Jo, ett tag var jag övertygad om att boken skulle visa sig vara en lustig beskrivning av ett antal brott, där ”lustigheterna” och inte brotten skulle stå i centrum. Jag var likväl övertygad om att lustigheterna skulle luskas fram ur karaktärernas bakgrundshistorier… Det finns säkert människor som gillar den typen av böcker, men jag är inte en av dem.

Men som jag redan nämnt… jag hade HELT fel!…

Nu när jag läst ut boken skulle jag snarare vilja beskriva Den röda damcykeln som hela Stieg Larssons Millennium trilogi hoppressad till en enda bok och sedan utspädd med lite Beck och en dramaserie från SVT – en blandning som visar sig vara väldigt lyckad!